Äntligen i mål!!!

Nu är det gjort. Jag klarade det. Jag har sprungit min första tjejmil. Imorse var jag skitnervös och tänkte att det här går nog aldrig vägen. Det laddades med vatten, stadig frukost, nötter och solrosfrön. Igår hamnade Jocke o jag på en kräftskiva (lång historia om varför men vi hade ingen aning om det när vi åkte hemifrån igår) så där laddade jag med rostade mackor och kräftstjärtar i 180. Ingen alkohol såklart. Strax innan starten idag när jag stod där mitt i folkmassan och nedräkningen från 30 sek hade räknat så slog mig tanken "vas sjutton gör jag här????". Lite sista minuten ångest men det gick snabbt över. Startskottet gick....och det gjorde vi andra också. Det var så fullpackat att de första 200 meterna kunde jag inget annat än att gå, sen släppte det lite och jag zickzackade mig fram i folkhavet. Sprnag förbi den första vätsekkontrollen på 2 km eftersom jag inte var i behov av vätska men däremot i behov av att få komma loss från de lite mer långsammare löparna. Jag genade över gräset och ökade takten. Nu kändes det riktigt bra. Meningen var ju cokså att jag hade tänkt njuta av utsikten på Djurgården. Det blev inte riktigt så. All tid gick åt till att klura ut hur man snabbast skulle ta sig förbi de långsamma och villken takt jag skulle hålla. Vid 5 km behövde jag vätska, stannade snabbt in och greppade en sportdryck o fortsatte sen att springa. Det ser inte snyggt ut när man dricker springandes kan jag lova men jag hade sån jäkla bra fart och mkt spring i benen att jag inte ville stanna.Efter 8 km började jag känna mig lite tröttare. Solen stekte och det gjorde inte saken bättre. Jag försökte lägga på ett kol och ökade takten lite, över Djurgårdsbron och bort mot Berwaldhallen, bara 1 km kvaqr, och så kom bananas drygaste backe. Svetten rann men jag vägrade ge upp nu när jag var så nära målet. Ökade lite till när jag så sprang in på Gärdet, inte långt kvar nu....där, nu såg man målet, jag sprang och sprang o sprang. Fäste blicken på tidtagaruret ovanför mållinjen och DÄR sprang jag in. Gud så skönt!!!
Min sluttid blev 66 minuter men jag är övertygad om att det kunde ha varit bättre om jag hade kunnat springa redan från början av banan istället för att gå.
Hur som helst, jag var skitnöjd och glad. Tog emot min medalj, hämtad ett glas vatten, en banan, en frukdryck och en ostkaka med sylt. Promenerade sen ner till mötesplatsen där jag skulle möta Jocke och slog mig ner. Nu var det över, jag hade klarat det!!
Nästa år ska jag springa på tid och försöka förbättra löptiden avsevärt. För jag har redan lovat mig själv att det blir ett nytt lopp nästa år.....och KANKSE, kanske tänker jag försöka mig på att springa en halvmara, ca 2,1 mil............det återstår att se dock :)

/en mkt nöjd o stolt tjej!!!