Stoppa världen, jag vill hoppa av!

Inne på tredje veckan på jobbet och börjar nu känna av västvärldens galna nycker. Jag förstår inte, kan inte, vill inte. Hur kan vi få en enklare och bekvämare värld när alla bara kräver mer, mer, mer, snabbare, snabbare?? Hur kan vi bara acceptera skiten?
Vi ställer inte upp för varandra utan att förvänta oss nåt i gengäld. Vi gnäller och klagar över skitsaker. Förväntar oss att saker och ting bara ska finnas där och framför allt funka.
Debatten om utbrända som vägras sjukskrivning är för mig helt främmande. Hur tänker vi? Först ska vi pressa oss så långt över vår förmåga som vi bara kan och sen förväntar samhället oss att hålla och fungera precis som om inget hade hänt. Om du kör en bil för hårt så kommer den att paja förr eller senare. Vissa behöver få en paus från vardagen och reparera sig, återhämta sig. Men de som inte gått in i väggen än men som är på väg kanske behöver stöd och nån att prata med. Så var det för mig. En enormt strulig tillvaro med många olika faktorer som orsak höll på att tippa mig över kanten. Jag grät varje dag, var konstant trött, kunde inte koncentrera mig på nåt och slutligen började jag få panikångestattacker. Tänk dig själv att inte förmå dig att gå ner i tunnelbanan. Så var det för mig. När jag åkte tunnelbana fick jag kämpa hårt mot den klaustrofibiska känslan och när som helst kunde dödsångesten skölja över mig. Det är fan inte lätt att leva så. Tro mig, jag ville inte leva så. Allt jag ville var att få fungera som en normal människa. Slutligen stannade jag hemma från jobbet en vecka och insåg då att jag var tvungen att ta tag i skiten. Jag fick genom husläkaren kontakt med en psykolog som sedan hjälpte mig tillbaka till ett drägligt liv. Men vad hade hänt om jag inte sökt hjälp?
Jag tror att vägen tillbaka till ett tillfrisknande kräver hopp från ens egen sida. Det hade jag, hopp om att jag skulle ta mig igenom.
Men vem är jag är tala för alla utbrända därute? Jag hoppas att ni alla på något sätt kan hitta en väg ut ur ert helvete.