Åland Fun Run i storm

Upp tidigt lördag morgon, närmare bestämt kl. 7......åt frukost medan solen steg över horisonten och en dryg timme senare satt jag i bilen på väg till Grisslehamn. Det var en klar och solig morgon och hela Roslagen strålade i alla sin fina höstglans. Jag ville stanna bilen vid första bästa skogsstig och springa på momangen! Men jag skulle med färjan kl. 10.
Turen över havet spenderades i den nu säsongsstängda grillbaren där det (som tur var) fortfarande var öppet för sittplatser men galet nog ingen försäljning av kaffe. Gjorde ett försök att hämta mat från cafét en våning ner men kön var alldeles för lång och långsam för att jag skulle orka stå och vänta. Så jag återgick till mitt bord och bok. När en halvtimme återstod av båtresan tog jag en tur genom taxfree shopen och köpte mig sen en räkmacka som jag intog nere i bilen i väntan på att vi skulle lägga till.
På schemat stod först hämtning av nummerlapp. Hittade förvånansvärt snabbt till arenan och eftersom det knappt var någon där så fick jag lappen på en gång. Sen mötte jag upp kusinen och fikade en timme. Kl. 14 är ju den stora fikatiden på Åland så det var knappt att vi hittade nånstans att sitta....
Styrde sen bilen mot Saltvik och hem till borsan. Lastade av, bytte om och så tog vi en kort biltur. Till middag bjöds det på fisksoppa och sen kom kusinen för att gratulera moster som fyllt 80 år. Själv var jag så himla trött men det blev ingen sömn förrän vid 12 tiden.
Vaknade sändag morgon med svullen hals, inte ont, bara svullet. Fan. Åt frukost och drack kaffe och mådde sen lite bättre. Men tröttheten bestod. Vi åkte in till stan vid 09,30 och kom fram till arenan ca 10,15. Vi stod och tittade på de marathon och halvmarathonlöpare som kom in och hejade lite på dom innan det var dags för mig att ställa mig på startlinjen.
Kl. 11 gick startskottet och vi var iväg. Det var bara 34 löpare som skulle springa milen och de flesta sprang ganska snabbt ifrån mig. Jag försökte att inte springa alltför fort i början och hittade snart mitt tempo. Bakom mig hade jag en tjej med dojjor som lät som spikskor.....jag kontemplerade ett tag på ljudet medan hon fortfarande låg bakom mig och kunde för mitt liv inte fatta vad tusan hon hade för pjuck på sig. Högklackat? Så småningom drog även hon förbi mig och jag tog rygg på tre yngre tjejjer och låg och tryckte bakom dom i 4 km. Vid första vätskekontrollen tappade jag lite fart och dom drog iväg. Själv kämpade jag mot blåsten. Den slet i mig från alla håll och värsta var det vid vattnet. Jag saktade på farten, Mia ord ekade i skallen på mig, "vad du än gör så sluta aldrig springa". Jag försökte fokusera, sjunga på en melodi, föreställde mig banan hemma, tänkte att jag nu "bara har 7 km kvar, det är ju inte ens en mil". Men till slut tog blåsten över och vann. Jag kände mig tvungen att gå. Fy tusan. Men det gick bara inte att springa i motvind. Väl i skydd med skog på båda sidor vägen trampade jag vidare, rundade konen halvvägs och vände tillbaka. Såg då att jag inte var sist trots allt. Skönt det. Jag tuggade vidare och uppför backarna. Dom gick förvånansvärt lätt att komma över men blåsten, nänä, icke. Blev tvungen att stann vid vattnet igen och gå en bit. Tuggade mig fram till vätskekontroll nr 2, bad om energidryck och tänkte att nu jävlar ska jag springa hela vägen hem. Stormen jag ta sig i häcken! Steg efter steg kände jag kraften återvända igen och jag tuffade på fram till 9 km. Då försvann kraften igen....men vaf.........ok, bara att gå en liten stund, andas, fokusera, fortsätt springa. Det var så jävla tungt. Allt jag ville nu var att komma i mål och ta skydd från vinden. Jag svängde höger och där låg arenan, bara en liten bit kvar nu, jag svängde åter igen vänster, sen höger och nu upp på löpbanan. Inte långt kvar nu. Kroppen skrek, benen skrek, lungorna skrek men jag pinade mig vidare. Nu hörde jag släkten på läktaren "kom igen, fortare, fortare, du e snart i mååål". Jag sprang, sprang och sprang, över mållinjen och genast hoppade en dam fram till mig och hängde en medalj över halsen. Jag ville bara böja mig framåt, pressa ner blod i skallen och hämta andan. Greppade en varm sportdryck och en banan, ville inte ha varken bulle eller mjölk. Fy fan va gött, jag var framme!
Efter att ha bytt kläder åt jag min banan, fick blommor och vann dessutom en ryggsäck och småpratade med kusinen. Ville egentligen bara hem och duscha och vila men först skulle det handlas.
Väl hemma fick jag i mig macka och kaffe och sen blev det tre timmar slapp innan jag skulle dra mig hemåt till Sverige igen.
Färden hem gick smidigt. Stormen hade lagt sig så det gungade knappt på havet. Båten var nästintill tom så det fanns gott om sittplatser.
Väl hemma somnade jag som en klubbad säl redan vid 22 tiden.

Nu dröjer det innan jag ska tävla igen. Vill bara njuta av träningen ett tag och vila mina stackars muskler.
Dessutom tror jag att jag håller på att bli förkyld.... :(