Tillbaka till det normala....eller?

Idag har vi varit och tagit bort stygnen på Tigers operationsärr. Det har läkt jättefint och det syns inte att det har varit infekterat där för en vecka sen. Nu är det bara medicineringen som krånglar. Han vägrar äta tabletterna. Han spottar, tuggar sönder, dreglar, ja allt man kan tänka sig för att slippa svälja antibiotikan. Imorse blev jag så frustrerad på honom att jag höjde rösten och blev irriterad. Han svarade med att gömma sig under sängen och ligga där och sura. Jag vill att han ska äta medicinen så att han blir helt återställd men hur får man ett djur att fatta?

Jag själv känner mig totalt slut. Jag driver ett enmansföretag känns det som. Jag ska jobba, betala räkningar, betala av lån, köra katten hit och dit, leda motionspass och däremellan försöka äta, sova och städa. Hur mkt ska man orka då? Som grädde på moset föll yxan på kontoret förra veckan. Jag var helt säker på att det var min tur att gå men just då orkade jag inte ens tänka på det. Nu blir jag kvar....åtminstonde ett år till.

Fan, jag är 35. Jag ska ha familj, barn, volvo och hus. Jag ska inte bo i en hyrestvåa ensam med mina katter och tugga på i samma hjulspår år efter år.

Jag tror faktiskt att jag är deprimerad.