Ett stort tack

Jag vill verkligen rikta ett stort tack till vissa av mina släktingar som under min barndom och uppväxttid gjorde allt för att min tillvaro skulle bli ett helvete. Verkligen.
Ni vet verkligen hur man hanterar och beter sig inför barn. Gapa, skrik och svär så mycket man bara orkar. Slå helst i nån dörr eller på bordet också för extra effekt. Mina sommarlov var inte helt igenom som "Idas sommarvisa".
Tack vare era dagliga raseriutbrott mot varandra och andra och det faktum att jag nästan dagligen fick höra hur värdelös jag var, vilken jävla unge jag var och hur ful och meningslös jag var så har mitt liv blivit en enda lång kamp att försöka intala mig själv att jag faktiskt duger.
Jag har gått hos psykolog två gånger, vilket hjälpte ett tag men sen ramlade jag båda gånger ner igen. Jag har stöttats av vänner och bekanta som bett mig "ta mig i kragen" och skita i vad andra säger. Ja, lätt att säga men svårt att hålla. Hade det varit så så skulle jag inte sitta här idag och fortfarande tycka att jag är värdelös varannan dag.
Detta har lett till att jag har svårt att ta beslut, för vad jag än beslutar så får jag för det mesta alltid ångest efteråt. Jag vågar inte ta egna initiativ utifall att jag kanske väljer "fel". Jag vågar inte ta risker och framförallt tycker jag det är jobbigt att träffa nya människor. Under mina föräldrars skiljsmässa stressade jag upp mig så pass mkt genom att jobba i stort sett hela tiden och aldrig fundera eller känna efter hur jag mådde. Resultat: panikångest och sjukskrivning. När jag sen försökte förklara hur jag mådde möttes jag av misstro och skepticism.
Jag är ständigt nervös, orolig och stressad för ingenting. Vissa perioder är bättre än andra.

Kan ni förstå nu att jag inte vill träffa vissa släktingar längre?