Men sluta

Det är så himla lätt att säga till nån att "ryck upp dig", "kom igen, borsta av dig" och "men det var väl inte så farligt".
Jo, ibland är det faktiskt det. Men jag tror faktiskt att vi inte tillåter oss själva eller andra att faktiskt må riktigt jävla uruselt.
Det är precis som att det är tabu, nästan livsfarligt att må dåligt.
En som är ledsen passar inte in här, du har inget här att göra. Här är vi alla glada, positiva, självgående människor och mår du dåligt får du skylla dig själv. Det är bara DITT EGET FEL att du mår dåligt.
Nä, så är det faktiskt inte. Inte alltid. Men det talas det inte om. Vi sopar det under mattan, klistrar på ett leende och pinar oss vidare genom världen.
Får inte gråta, får inte tänka negativt, får inte, får inte, får inte.

Om jag hade kunnat förmå mig själv att må riktigt jävla bra VARENDA dag så skulle jag göra det.
Men nu är det inte så. Jag har både bra och dåliga dagar, precis som det SKA vara.
Jag orkar inte vara perfekt, jag orkar inte alltid städa hemmet, jag orkar inte alltid laga mat, jag orkar inte alltid bry mig, jag orkar inte alltid tänka. Och jag tänker heller inte ursäkta mig för det.
För sån är jag.