Kan någon vara vänlig och ta mig härifrån?

Jag försöker verkligen vara en god medmänniska men ibland tryter även mina krafter. Irritationen växer och det är svårt att hålla inne alla elakheter man vill kläcka ur sig. Ändå så håller jag inne på typ 98% av allt jag egentligen skulle vilja ha sagt. Kanske lika bra det eftersom jag förmodligen annars skulle råka väldigt illa ut.

Idag är jag fruktansvärt trött och seg och längtar efter att få bädda ner mig under en varm filt framför Tv´n. Det är också just det jag planerar att göra.......efter att jag har tränat.
Egentligen borde jag ta ut några av mina sparade semesterdagar men jag e snål och vill spara till senare. Dumt? Ja, kanske det men så funkar jag. Dumsnål o dumdryg.

Han tog orden ur min mun!

http://www.aftonbladet.se/wendela/article3763956.ab

Precis det jag alltid tänkt och tyckt!
Folk fattar inte vilken öm jäkla tå de trampar på ibland.
Allting är inte så jävla självklart jämt.

Segt som kola

Att det ska vara så trögt att komma igång igen med ett nytt Moment. Måste, måste, måste börja läsa om feodalismen nu. Jag vill ju men tröttheten tar överhanden. Men OK, jag gör ett försök ikväll. Jag har tom boken med mig till jobbet idag så jag har ingen ursäkt att inte läsa på bussen hem, eller hur? Eller jo. Deckaren jag läser just nu. Den är allt för spännande........ :)

Träningsvärken håller i sig än men börjar sakta avta, men det går verkligen SAKTA. Jag har fortfarande problem med att gå nerför trappor och backar och sitter jag för länge så är det knappt att jag kan resa mig upp igen. Hehe, but it was ALL worth it!!
En liten röst inom mig viskar hela tiden att jag nog ändå borde anmäla mig till campen som börjar nästa vecka men mitt sunda förnuft tar över. Ja, jag vill och ja, jag ska men inte nu. Så många gånger jag har tagit mig vatten över huvet och bokat upp mig på fler saker än jag kan hantera samtidigt och så många gånger som allting runnit ut i sanden och jag har stressat sönder mig själv. Nej, nu tar jag ansvar för mig själv. En sak i taget. Jag bygger upp, en sten i taget och när jag är redo, DÅ kör jag så det ryker!! :)

men jag börjar ikväll med att åka hem och steka pannkakor åt min sjuka pojkvän, sen läsa det som måste läsas för att sen lägga mig inte alltför sent.

Imorgon är det fredag och inplanerad träning. Jympa, löpträning eller annat? Jag gör det jag känner för helt enkelt :)

Ha, det gick ju!

Nyss hemkommen från Friskis kan jag konstatera att jag faktiskt lyckades, med smärta i benen, jogga runt 5 km och köra tre styrkestationer med min grupp. Fem pers kom ikväll och det var mitt jobb att ge dom bra träning.
Jag envisas med att de ska tänka sig sjävla som "löpare", oavsett hur sakta eller fort de springer. Det är min bestämda åsikt att det är där man måste börja om man ska kunna ta sig själv och sin löpträning på allvar. Dom kommer varje vecka och levererar, svetten sprutar, andningen är ansträngd, men dom GÖR det. Trots detta så verkar dom inte vilja sätta sig in i rollen som löpare. Och visst, bilden av en löpare är väl oftast marathon eller långdistanslöparen som springer milen på 40 min eller mindre och ser sådär avslappnat cool ut. Men vad tusan, de som springer 5 km och ger järnet, kämpar sig uppför backarna och kanske måste stanna till och pusta en liten stund, vad är dom då? Motionärer? javisst, det kan man väl säga, men dom befinner sig likväl ute i löparspåret precis som alla andra. Alltså, dom är löpare :) Och jag kommer fortsätta mala detta för min grupp. Dessa 5 km vi avverkar är deras marathon, deras lopp, deras mål.
Och att se dom utvecklas och förbättras ger mig bara mer styrka och positiv energi.

För en dag kommer dom också springa en mil, två mil, tre mil, ja kanske ett helt marathon och dom har varit löpare all the way!! :)

No pain no gain

Två dagar senare och jag kan fortfarande inte gå ordentligt :) Men vetskapen om att
a) smärtan går över och
b) jag har jobbat med kroppen på ett positivt sätt gör att jag står ut med smärtan.
Jag kan ta det.
Ikväll ska jag leda ett baspass joggcross på Friskis igen. Jag kan fortfarande inte springa men leda ska jag. Det bara måste gå. Jag tänker inte och vill inte svika mina motionärer nu. Dom kämpar på sin nivå och dom gör det så himla bra!! Vecka efter vecka joggar dom ca 5 km och tränar styrka på vägen och dom ger inte upp.
Det är från deras kämpaglöd som jag delvis hämtar min styrka att klara av mina mål. Kan dom så kan jag. Mitt pass är deras Nordic Military training. Det är skitjobbigt, mjölksyra i benen och uppförsbackarna är en utmaning. Men vi gör det tillsammans. Och dom gör framsteg. Men framförallt, dom kommer tillbaka vecka efter vecka. Jag ger dom redskapen och kunskap om hur de ska använda dom och sen är det upp till dom att göra det bästa av det. Jag ställer inga krav utan ger dom pepp, goda råd och förhoppningsvis en massa positiv energi.

Så ikväll ska jag bita ihop, värma upp ordentligt innan passet och se till att ge dessa människor ännu ett kvalitativt träningspass.
Together we can do it!! :)

Full pott!!

Godkänd.
Godkänd.
Godkänd.

Smärta på en helt annan nivå

Det var länge sen jag hade träningsvärk. Alltså, RIKTIG träningsvärk. Men idag kan jag summera mina lårmuskler med ett enda ord, SMÄRTA.
Jag går som en nyfödd kalv, vinglar hit och dit på ostadiga ben. Kan inte gå nerför trappor, kan definitivt inte gå i nerförsbacke och sätter jag mig ner så kommer jag knappt upp igen. (ni kan själva räkna ut hur det är att gå på toa)
Ändå funderar jag på att testa Nordic Military training igen. Men inte nu. Nästa camp börjar på måndag och kör på i sex veckor framöver fram till jul. Men det blir utan Suss. Men framåt våren tänkte jag däremot ge mig på utmaningen igen. Först ska jag landa i mig själv och ägna mig åt varierad träning i alla former.

Samtidigt kan jag inget annat än att bara hålla med de röster som under senaste dygnet sagt att jag måste vara galen som gav mig i kast med denna typ av träning.
Javisst, lite galen är jag nog men det är väl det som krävs för att man ska våga ta klivet och pröva på nya saker.
Det är ok att vara galen, blandat med en liten guntta sunt förnuft. Det finns ju faktiskt gränser för vad jag skulle göra men det är långt kvar dit än :)

Hon bara fortsätter leverera!!

ÄNTLIGEN är jag färdig med mina två essäer. Tack vare Jockes Oslo resa så fick jag massor med tid över till mig själv och kunde skriva klart allt. Igår eftermiddag skickade jag iväg hela paketet. En vecka försenad men man kan ju inte alltid vara perfekt, eller hur? ;)
Sen blev det tidigt i säng, närmare bestämt kl. 21,00. Väckarklockan stod på ringning kl 04,00. Uppstigning, påklädning, stadig frukost och sen bussen till stan kl. 5.
Varför detta kan man fråga sig.
Jo, imorse deltog jag i mitt livs första pass på Nordic Military training!!
Det var ett gratis "prova på" pass som MarathonMia och jag hade anmält oss till. 06,15 stod vi uppställda tillsammans med ca 60 andra glada entusiaster. Vi började med att värma upp med löpning sen gick vi över till att hoppa fram och tillbaka över ett ler- och vattenfyllt dike. Redan på första hoppet snavade jag och plumsade i med ena foten *splatt* och jag hade lera upp till knät. Vi hoppade vidare, ledarna peppade oss att öka farten och det var banne mig ingen lek!! Sen avslutade vi med plankan och armhävningar, sådärja, då var även tröjarmarna leriga.
Vi fortsatte så löpningen fram till en backe där vi skulle hoppa grodhopp, gå med anksteg och utfall nerför, sen springa över en lerig gräsplätt för att avsluta varvet med att springa uppför en lika lerig backe och kliva över ett räcke. Sen upprepades samma procedur igen typ 8 varv eller mer. Så ner på marken igen i plankan och kålmasken. Nu började mjölksyran kännas i benen. Vi sprang vidare fram till en sankmark där vi gjorde allt från vanliga upphopp, utfall med hopp, armhävningar (vi var tvugna att gå på alla fyra för att ställa oss i position och gjorde vi fel fick vi göra om allt!!), vi låg ner på marken och jobbade med mage och avslutade sen med att rulla runt helt.......i plaskblöt gräsmatta. Sen vidare till en närliggande bäck där vi fick köra armhävningar med händerna i det iskalla vattnet och dessutom nedåtlut!!
När vi sen i två lag skulle tävla om att komma först tillbaka till idrottsplatsen så höll jag på att gå sönder. Jag har ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG upplevt så mycket mjölksyra i mina ben NÅNSIN. Det gick bara inte att lyfta benen men jag sprang ändå. Jag ville stanna men fick inte. Folk omkring mig peppade, ropade att jag var stark och att jag kunde, tårarna sprutade och elefantbenen värkte men jag fortsatte. Men till slut gick det bara inte längre, då kom en lite tjej och sprang före mig och bad mig hoppa upp på hennes rygg och jag kände mig helt orkes och viljelös och gjorde som hon sa. Det gick dock inte så fort så jag bad henne släppa ner mig och jag gjorde ett nytt försök att springa, jag kände flera händer som tryckte på mig i ryggen och röster som ropade åt mig att fortsätta, du e stark, du kan, ge inte upp och benen sprang. På nåt jäkla konstigt sätt så sprang dom. Väl framme på planen blev det ca 30 upphopp till innna vi tackade för oss och fick pusta ut. Jag var så skakig i kroppen att jag förmodligen hade ramlat omkull om nån hade puttat på mig. Det kom fram tjejjer och småpratade och var supertrevliga, jag antar att det var några av dom som puttat mig i ryggen under slutspurten :) Vilken känsla, det går inte att beskriva hur härligt det kändes att ha alla dessa händer i ryggen, folk som gjorde allt för att jag skulle orka bara lite till. Jag fick aldrig en chans att tacka dom trist nog.
Efter bästa duschen nånsin tog Mia o jag vårt superblöta pick och pack och åkte till jobbet där vi intog vår andra frukost för dagen :)
Jag har skitont i benen men konstigt nog inte trött för övrigt. Misstänker att den värsta träningsvärken kommer imorrn :)

Fan, jag klarade ett pass Military training!! Smärta förenat med glädje och gemenskap, jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt.
självklart ska jag testa igen och kanske till våren finner jag tid att hoppa på ett sexveckors camp.
Men nu ligger jag lågt ett tag :) Behöver finna tid för själen också......