Det var länge sen man plocka´några blommor...

Så har vi då kommit till den dag i veckan då ens kropp slappnar av och ställer in sig på nån slags "what the heck" mood. Det är fredag igen. Har väl inga speciella planer inför helgen. Jag tar den som den kommer. Blev lite sugen på att äta kräftor men vem ska man kräftpartaja med? Carro är sjuk o Jocke ska bort. Det blir väl jag o katten i vanlig ordning. Men seriöst. Vädret ser lovande ut så jag kanske köper mig ett gäng kräftor (eller kräftstjärtar på burk), rostar några mackor och korkar upp en vinare på balkonen. Tända ljus, skön musik och mys i korgstolen känns inte helt fel. Sen har jag ju också en hel hög med böcker hemma som bara väntar på att bli lästa och jag kan inte låta bli att bläddra i dom så....det verkar som jag har en helkväll planerad redan nu. Så är det när man blir 30+, man nöjer sig med det lilla. I guess.

Mission accomplished

Idag köpte jag mig så en höst/vinter kappa. Har snurrat runt i affärerna i två veckor nu och sakta men säkert har det hängts ut nya jackor och kappor, en här, en där. Jag provade en kappa på Esprit för två veckor sen och fattade genast tycke för den. Jag ville dock inte slå till utan att först se vad mer erbjöds på marknaden i höst. Men det har varit klent bland plaggen. Idag tröttnade jag och stegade åter in på Esprit. Jag hade sånt flyt att det faktiskt fanns endast en kappa kvar i min storlek och efter att ha provat, känt efter, bett expediten om råd, provat igen med en kofta under så slog jag till!!! Jag orkar bara inte snoka igenom fler affärer och skulle det komma in nya, finare plagg nästa vecka så får det va! Jag får bara inte slösa mera cash nu innan resan. Däremot tänkte jag försöka fynda under vinterrean nästa år. Det är då man kan göra ännu finare klipp. Som förra året då jag provade en skitsnygg kappa som hade kostat 2500:- men nu var nedsatt till ca 1200:-. Dumt nog så köpte jag den aldrig. Ångrar det idag men det kommer flera. Men hur som helst, jag är skitnöjd med kappan jag köpte idag. Den ni ser på bilden är ju mer korallfärgad, den jag köpte är svart. Det kändes enklast så eftersom jag då kan kombinera med scarfes och halsdukar i vilka färger jag vill.
Så hurra för mig!! :)

Projekt kolhydratladdning

1,5 vecka kvar till tjejmilen nu. Försöker att inte nöta alltför många kilometrar nu men har (kanske) dumt nog börja klämma in ett extra pass spinning i veckan. Men det känns dock som att det hjälper och jag arbetar mer med uthålligheten. Tänkte klämma minst en löprunda på milen innan den 26:e och sen nöta några kortare distanser på det. Har börjat kolhydratladda med pasta och ris till varje måltid. Nåt gott måste ju komma ur det hoppas jag. Samtidigt vill jag inte ta loppet på allt för stort allvar. Poängen är ju att jag för första gången i mitt liv ska delta i en löptävling mest för att bevisa för mig själv att jag faktiskt kan. Kroppen är mer slimmad nu men jag kan meddela att jag under ett år faktiskt ökat i vikt med 10 kg. Det har märkts lite på kläder och så men min gissning är att jag lagt på en del muskelmassa och inte fett. Jag har ju som jag nämnde ovan faktiskt slimmat kroppen en del under sommaren. Eller om jag säger så här, jag är mycket fastare i kroppen nu än vad jag var tidigare. Men jag tar hellre muskler än fett, ingen tvekan!
Många har beklagat sig över min i deras tycke fanatiska träning. Faktum är att jag är mindre sjuk nu (nästan aldrig), orkar mkt mera, är mer lugnare i kroppen och har nästan övervunnit mitt sockerbehov. Den euforiska känslan man får efter att ha avverkat ett riktigt tungt och svettigt pass är obeskrivlig, dessutom får jag ju faktiskt äta mera mat efterråt utan att tänka på kalorierna. (Fast nu lagar jag mer hälsosam mat, mindre såser och mera grönsaker)

Så du som alltid gnäller över trötthet, sjukdomar, värk mm, sluta klaga på oss som faktiskt är aktiva. Lyft på rumpan och häng med du också! Börja med att ta långa promenader eller vandra i skogen. Det gör under med rumpa, lår och framförallt kondition och humör!!

Stoppa världen, jag vill hoppa av!

Inne på tredje veckan på jobbet och börjar nu känna av västvärldens galna nycker. Jag förstår inte, kan inte, vill inte. Hur kan vi få en enklare och bekvämare värld när alla bara kräver mer, mer, mer, snabbare, snabbare?? Hur kan vi bara acceptera skiten?
Vi ställer inte upp för varandra utan att förvänta oss nåt i gengäld. Vi gnäller och klagar över skitsaker. Förväntar oss att saker och ting bara ska finnas där och framför allt funka.
Debatten om utbrända som vägras sjukskrivning är för mig helt främmande. Hur tänker vi? Först ska vi pressa oss så långt över vår förmåga som vi bara kan och sen förväntar samhället oss att hålla och fungera precis som om inget hade hänt. Om du kör en bil för hårt så kommer den att paja förr eller senare. Vissa behöver få en paus från vardagen och reparera sig, återhämta sig. Men de som inte gått in i väggen än men som är på väg kanske behöver stöd och nån att prata med. Så var det för mig. En enormt strulig tillvaro med många olika faktorer som orsak höll på att tippa mig över kanten. Jag grät varje dag, var konstant trött, kunde inte koncentrera mig på nåt och slutligen började jag få panikångestattacker. Tänk dig själv att inte förmå dig att gå ner i tunnelbanan. Så var det för mig. När jag åkte tunnelbana fick jag kämpa hårt mot den klaustrofibiska känslan och när som helst kunde dödsångesten skölja över mig. Det är fan inte lätt att leva så. Tro mig, jag ville inte leva så. Allt jag ville var att få fungera som en normal människa. Slutligen stannade jag hemma från jobbet en vecka och insåg då att jag var tvungen att ta tag i skiten. Jag fick genom husläkaren kontakt med en psykolog som sedan hjälpte mig tillbaka till ett drägligt liv. Men vad hade hänt om jag inte sökt hjälp?
Jag tror att vägen tillbaka till ett tillfrisknande kräver hopp från ens egen sida. Det hade jag, hopp om att jag skulle ta mig igenom.
Men vem är jag är tala för alla utbrända därute? Jag hoppas att ni alla på något sätt kan hitta en väg ut ur ert helvete.

Varför slösa pengar på en resa till tropikerna?......

När man kan njuta av den fuktiga värmen här i Stockholm helt gratis. Skämt o sido, helgen har varit fullkomligt olidlig. Vi har svettats, pustat, svettats mer och släpat oss fram genom tillvaron.
Herrejeeezuschrist vilket väder. Igår försökte jag springa 6 km men misslyckades totalt. Det gick bara inte, det var som att springa genom en tjock massa av fukt och värme.
I lördags drog vi in till Norrtälje där jag shoppade en fin Aloe Vera växt. Bjöd sen Jocke på en fika på En liten smula där vi satt uppe på uteplatsen på taket och njöt av värmen och lugnet som lagt sig över staden nu när de flesta sommarturisterna åkt hem igen. Vi konstaterade båda två hur lyckligt lottad man är att få bo i Roslagen så vi kan avnjuta såna här smultronställen när vi vi vill, vilken tid på året som helst. Lördagskvällen avslutades med en smarrig tacopaj och en skön västernrulle, "Once upon a time in the west". Bestämde mig för att köpa fler västernrullar, definitivt! På söndagsmorgonen under frukosten så konstaterade jag att jag faktiskt är sugen på att köpa mig ett par skridskor och följa med Jan-Åke i vinter på en tur runt Orsasjön. Det lät så himla kul när han beskrev känslan av att glida fram på skridskor en fin vinterdag. Men vi får väl se hur det blir. Vore kul om man kunde samla ihop alla (Linnéa, Kalle, Jocke och jag) och åka upp till Kättbo i vinter. (Förutom julen då förstås). Det är ju så mkt som ska tajma och passa.

Förresten, jag hittade ett par superfina lovikavantar i Norrtälje i lördags, stickade i en tomtegrå nyans och riktigt sådär varma och gosiga. De kostade också därefter, nästan 400:- men jag är villigt att betala. Men det kändes inte riktigt rätt att köpa dom nu i helgen när termometern stod på 27 grader både inne och ute.........

Ska flämta vidare här på jobbet nu och se till att få nånting gjort.