En liten gnutta ljus i mörkret

Mitt i vardagens trista gråzon så tittade en lite ljusglimt in i mitt liv igår. Det var en annons för vårens nya löparkläder och skor. Man lockade med vår, värme och nya tag. Det räckte för att jag skulle känna glädje och längtan till gröna knoppar, grus under fötterna och vårens alla dofter. Jag längtar så till att få ta vårens första löprunda i skogen. Få känna solen värma mitt ansikte och höra fågelsång och se hav av vitsippor. Bara en dryg månad kvar nu......
Jag valde bort yogapasset igår och tog istället en kort joggrunda efter jobbet. Jag tankade med ett par grova ostmackor och gav mig sen av i vintermörkret. 4 minus och grusade gångvägar. Benen bar, musklerna var starka och backarna kändes helt plötsligt så lätta. Ett bra tempo reglerade andningen och 30 minuer senare var jag hemma igen. Då mådde jag för en stund riktigt bra.

Så vill jag rikta en taggig ros till de som bestämmer här. Fattar ni vad ni har gjort? Min löparvän och coach......måste sluta. Fan, fan, fan. Vem ska jag nu prata med, utbyta erfarenheter och prata träning med??? Först Mette och sen det här. Löparvåren i Ursvik kommer inte vara densamma nu när det kommer att saknas en mycket väsentlig del. Vem ska peppa mig i backarna, hålla reda på mina kilometertider och intervaller?

Tiger är tillbaka på banan igen nu. Igår fick han sitt vanliga busryck och sprang runt lägenheten, klöste lite och mjauade. Han sover ganska mycket men jag ser på honom att han mår bättre nu. Nu ska vi bara se till att han äter upp sig igen för nu är han så himla smal. Det känns som man lyfter ett tomt skal när man tar i honom.

Idag äntligen fredag. Ett jympapass är inplanerat på lunchen och därefter dusch och bastu.
Sen ska jag hem och njuta av helgen. Lägenheten måste städas ordentligt sen ska jag spendera resten av tiden med näsa i en bok. Har en del att ta igen om 30-åriga kriget.

Ny dag, nya krafter

När jag kom hem igår kväll hade jag en begynnande svår huvudvärk. Jag hade sovit hela vägen hem på bussen, tungt. Magen kurrade och jag tog en titt i kylskåpet, fläskkarré......och pommes hade jag i frysen. Perfa. Jag orkade inte stå och laga nåt komplicerat. Så pommes åkte in i ugnen och så stekte jag köttet medan jag gav katterna mat. Hela kalaset serverades sen med coleslaw och ett stort glas mjölk i sällskap med Dr Phil på TV4+. Klockan 20 orkade jag inte längre sitta upp och drog istället en filt om mig och la mig ner. Jag fick sällskap av både Tiger och Asta som låg och spann i varsin ände. På trean visades NCIS och eftersom det verkade vara ett lagom spännande program så började jag slötitta. Jag vaknade ca 22,10 av att telefonen ringde. Det var Jocke och han hade försökt ringa mig tidigare på kvällen. Jag hade inte hört nånting. Jag sov som en klubbad säl. Jag sluddrade när jag pratade och höll på att somna sittande men till slut tog jag mig i kragen och gav Tiger sin medicin, borstade tänderna och gjorde rent kattlådorna. Sen sova. Och sovit har jag gjort. Gud så trött jag var!! Det kändes faktiskt helt ok imorse när jag vaknade och faktiskt, jag somnade inte på bussen imorse.
Nu måste jag verkligen se till att äta och vila ordentligt i fortsättningen. Vill inte bli sjuk eller få feber igen. Hemma rullar dammtussarna överallt men jag orkar inte tänka på städning just nu. Det får jag ta på lördag.
Sen var det den här jäkla råa kylan som kryper in överallt. Jag fryser konstant om händerna och går med ulltofflor, kofta, stickade tröjor, halsdukar JÄMT.

Nu vill jag har vår!

Tillbaka till det normala....eller?

Idag har vi varit och tagit bort stygnen på Tigers operationsärr. Det har läkt jättefint och det syns inte att det har varit infekterat där för en vecka sen. Nu är det bara medicineringen som krånglar. Han vägrar äta tabletterna. Han spottar, tuggar sönder, dreglar, ja allt man kan tänka sig för att slippa svälja antibiotikan. Imorse blev jag så frustrerad på honom att jag höjde rösten och blev irriterad. Han svarade med att gömma sig under sängen och ligga där och sura. Jag vill att han ska äta medicinen så att han blir helt återställd men hur får man ett djur att fatta?

Jag själv känner mig totalt slut. Jag driver ett enmansföretag känns det som. Jag ska jobba, betala räkningar, betala av lån, köra katten hit och dit, leda motionspass och däremellan försöka äta, sova och städa. Hur mkt ska man orka då? Som grädde på moset föll yxan på kontoret förra veckan. Jag var helt säker på att det var min tur att gå men just då orkade jag inte ens tänka på det. Nu blir jag kvar....åtminstonde ett år till.

Fan, jag är 35. Jag ska ha familj, barn, volvo och hus. Jag ska inte bo i en hyrestvåa ensam med mina katter och tugga på i samma hjulspår år efter år.

Jag tror faktiskt att jag är deprimerad.