Keep the fighting spirit alive

Jennie och jag kom idag på en alldeles brilliant idé! Vi tänkte åka ner till Rom i augusti och kolla på Madonna konserten :) Så jag ringde till Millan i Rom o frågade om ville med och om vi kunde bo hos henne vilket var helt OK. Så hon ska nu se om det går att få tag på tickets och är dom inte alltför dyra så kör vi! 1000:- kan jag tänka mig att lägga. Flygbiljetter hittade vi på ryaniar för 1200:- så jag är redo!

Nu håller vi bara tummarna för att det finns biljetter kvar!!!

Like it or not

Var i skolan igår på första lektionen på över en månad. Börjat få tillbaka lusten att skriva och läsa igen nu så jag hoppas att den håller i sig. Var in några svängar på bibblan och lyckades hitta jättebra material till mitt projektarbete och jag har bestält ytterligare två böcker från magsasinet som ska hämtas idag. Dessutom sprang jag på en bok om Social psykologi. Blev nyfiken och lånade hem den. Jag har ju alltid varit nyfiken på hur människor fungerar och tänker så jag gjorde en direkt djupdykning i boken när jag kom hem. Ett mkt intressant ämne visade det sig så när jag får tid över ska jag försöka fördjupa mig i det.
För övrigt så masar sig vardagen fram i en jävligt tyråkig takt just nu. Jobbet känns dötrist. Jag utvecklas inte längre och det känns mest som jag står och trampar på samma ställe och engagerar mig i helt fel saker som bara tömmer mig på energi och ork. Hade det inte varit för att jag lärt känna norrmännen och Mette nu under våren så hade jag nog dukat under totalt.
Nästa vecka är även sista veckan på vårterminen för spinningen. I maj minskar dom passen till 3 ggr/vecka varav jag endast har möjlighet att gå på ett pass i veckan. Jag hade räknat med att börja springa men mitt knä är inte bra. Jag är faktiskt lite orolig för vad det ska bli. Om jag inte får springa så kommer jag bli galen. Dessutom är jag nu anmäld till Bellmanstafetten i september tillsammans med några arbetskamrater och jag har satt som mål att orka springa de 5 km det handlar om. Jag vet redan iofs att jag klarar att springa 5 km men det gäller ju hela tiden att träna och bli bättre och snabbare.
Slutligen vill jag bara säga att jag känner mig tom, övergiven, ensam, bitter, ledsen, arg, sorgsen, förvirrad och fullkomligt frustrerad. När ska jag hitta någon som faktiskt förstår MIG??

I´m with stupid

I torsdags var jag på jättebra humör. Vi skulle gå på bio efter lunch och sen möta upp några vänner och ta några öl. Bion gick bra, vi såg Ice Age 2. Sen skulle Jocke äta på Levinsky´s så jag tog en espresso medan jag väntade. Sen drog vi in till stan och på tunnelbanan kände jag hur trött jag egentligen var. Väl framme vid tesan gick vi in på Åhléns för att kolla på skivrean och då kom det. Panikångesten var tillbaka igen, say hi to Mr Anxiety........jag kände redan när vi gick in i affärten att nåt var fel. Sen började hjärtat slå hårdare när jag tittade på skivor men det värsta kom när jag lämnade Jocke en stund och gick bort för att kolla på singlar på andra sidan lokalen. Jag var helt säker på att jag skulle dö, falla ner på fläcken, tuppa av och aldrig mer vakna. Kroppen skakade, jag var alldeles torr i munnen och hjärtat bara slog.......så jag gick tillbaka till Jocke och försökte få hans uppmärksamhet. Hade ju ingen lust att högt och ljudligt inför alla andra därinne förklara att jag just hade en panikångestattack, om än en så liten en......så jag bet ihop och när vi kommit förbi kassan fick jag en chans att snabbt förkalra för Jocke och att jag ville upp och ut fort som fan. Bort från allt folk. Så vi gick ut på Drottninggatan och jag fick tag på vatten. Drog i mig hela flaskan och kände mig snart mkt lugnare igen. Men nu en aning svagare i kroppen. Så vi promenerade hela vägen till puben så att jag skulle få en chans att få lite lugt i mig och när vi kom fram så kändes det bättre. Jag fattar inte vad det var som hände. Har inte haft panikångest på mer än 6 år. Kanske var det bristen på sömn i kombination med dåligt kaffe eller det faktum att jag kanske börjat träna lite för tidigt efter förkylningen. Jag vet inte men jag hoppas bara att det inte händer igen.
Vi satt på puben och drack bärs, snackade och åt till kl. 21,30 då alla plötsligt skulle hem. Så vi åkte också hem o jag somnade på bussen, helt slut. Långfredagen var en ren och skär slappa dag. Tryckte i mig godis och andra onyttigheter och satt flera timmar på e.m/kväll och pluggade. Så himla skönt att slippa TV´n för en kväll. Lördag morgon hade jag tänkt träna men var lite osäker när jag vaknade. hade tänkt skippa det men valde mellan att antingen spinna eller springa så jag knallade ner till träningslokalen kl. 10,00 och körde ett baspass. Sköööönt! Resten av dagen var slapp. Vi gick och hyre King Kong, handlade lite käk och lagade kryddiga köttbullar i tomatsås och ris. Resten av helgen förflöt exakt likadant. Jag städade ut min klädgarderob och nu har jag massor med skit som ska kastas stående i hallen. Hela källarförrådet består av skit som ska kastas så jag tänkte ta hjälp av brorsan och farsan nån gång framöver för att göra en storrensning. Testade att springa i lördags. Siktade in mig på 5 km och allting gick jättebra tills mitt knä gav upp efter 3 km. Det gjorde så jävla ont och smärtan gick sen upp i höften så jag kunde inte springa alls. jag var skitsur för jag kände verkligen att jag skulle ha orkat hela vägen. Ska strecha mitt ben ordentligt nu och försöka mjuka upp det så kanske det funkar sen. Igår körde jag medelspinning, bytte batteri i bilen och fick sommardäcken påsatta. Farsan kom över och hjälpte i vanlig ordning. Bjöd han på ordentlig middag med ugnslagad laxfilé med potatis, skärgårdssill och en rejäl sallad. Vi åt så det stod ut öronen. Resten av kvällen satt jag och pluggade och somnade gott vis 23,00.
Idag, jobb igen. Har frågat Mette om hon vill hänga med till London över en dag för att shoppa och ha lite kul men har inte fått nåt svar än. Jag hoppas hon vill/kan för jag vill verkligen göra nåt kul. Jag behöver göra nåt kul innan jag möglar bort här. Det är verkligen kris.....