Filosofiska deppdagen
Varför har vissa människor det så mkt enklare i livet än andra?
Hur kommer det sig att vissa aldrig behöver anstränga sig för att få det dom vill medan andra måste kämpa sig blodiga för att kanske få ett resultat?
Varje dag försöker jag intala mig själv att allt kommer att bli bra och att allt kommer att ordna sig.
Men för varje dag som går så tappar hjärtat en gnutta hopp, bit för bit.
Och för varje förlorad bit blir jag mer och mer förtvivlad.
lördag, juni 27, 2009
torsdag, juni 25, 2009
Äntligen gjort!
Undersökningen gick jättebra!
Att dricka det speciella medlet igår kväll smakade skit men det var bara ett halvt glas jag skulle ha i mig så det gick snabbt. Sen var det bara att bälja i sig två liter vatten under två timmar medan man sprang konstant på toa. Men det var fkatiskt lindrigt. Jag trodde det skulle vara värre.
Sen samma sak imorse. Lika lindrigt som kvällen innan även om ett halvt glas med det där äckliga medlet smakade värre nu men det gick ner.
Jag var faktiskt inte ens nervös när jag åkte iväg till sjukhuset. Så himla märkligt för jag brukar alltid vara nervös inför alla typer av sjukhusbesök. Kanske var jag alldeles för utmattad och hungrig för att orka bry mig?
Jag fick köra in min bil själv till Norrtälje men farsan mötte upp mig där och han tog sen hand om bilen.
Jag fick komma in direkt på avdelningen, byta om till en jättecharmigt sjukhuslinne eller skjorta och ligga nerbäddad i en säng helt naken under. Skjortan gick knappt att knäppa......
så kom sköterskan och hon var supergullig. Förklarade och berättade allt som skulle hända, hur dom skulle ge lugnande och hur mkt och hur det skulle kännas. Jag fick en kanyl i handen där dom gav mig morfin. Herregud, jag har aldrig fått morfin förut och vilken jäkla läskig känsla! Det känns som man blir stenpackade på två sekunder. Hela kroppen bara totalt slappnar av. Sköterskan hade sagt till mig at det kan kännas som att man får ett tryck över bröstet och att det beror på att alla muskler slappnar av. Hade hon inte sagt det hade jag förmodligen fått panik för det blev verkligen tungt att andas på en gång. Men hon gav mig syrgas och efter en stund kändes det bättre. Då gav hon mig morfindos nummer två.
Man kan säga att jag var riktigt lullig. Så rullade dom in mig i undersökningsrummet och där fortsatte skötgerskorna att berätta för mig vad som skulle hända och att jag inte behövde vara orolig.
Märkligt nog så kände jag mig aldrig förnedrad eller generad på nåt sätt, trots att jag låg där med rumpan bar och halvdrogad. Det berodde nog mest på att alla var så himla gulliga och lugna.
Naturligtvis blev jag ju kissnödig och först ville dom inte släppa iväg mig på toa. Men när jag förklarade att det fanns riskt för att jag skulle kissa på mig om don sövde ner mig tog dom en chans och lät mig gå. Det gick bra. Lullig var jag men det gick.
Så fick jag då en dos av nästa lugnande medel. Sköterskan sa att det skulle göra on men jag kände ingenting och sen försvann jag in i John Blund land. Jag har en minnesbild av att jag kollade på skärmen hur tarmen såg ut men sen blev det svart.
Jag vaknade av att någon sa mitt namn, Susanne, Susanne..........då var allt färdigt, dom hade vänt på mig och rullat in mig på uppvaket. Jag hade sovit mig igenom hela undersökningen. Halleluja!! :)
Efter en stunds vila fick jag kliva upp, dom kollade puls och blodtryck och allt var fint. Läkaren kom in och berättade att allt hade sett jättefint ut. Ingen cancer eller annat. Gud så skönt!
Så vad det lutar mot nu är att jag har IBS, alltså en irriterad tarm vilket är hur vanligt som helst. Bara för mig att fortsätta äta mina superfibrer två ggr om dan så håller jag mage och tarm i styr. Men jag är frisk som en nötkärna! :) Få se om jag kan få en remiss till samma läkare för hon sa att hon kunde börja utreda eventuella andra möjligheter att lugna min mage.
Farsan mötte upp utanför sjukhuset och det första jag ville var att hämta MAT!
Det fick bli McDonalds!!
Nu äntligen hemma är jag mätt, lite yr och fortfarande lullig efter morfinet. Har fått order om att hålla mig lugn resten av dagen och det ska inte bli några problem. Jag är bara glad att det här är över nu.
Undersökningen gick jättebra!
Att dricka det speciella medlet igår kväll smakade skit men det var bara ett halvt glas jag skulle ha i mig så det gick snabbt. Sen var det bara att bälja i sig två liter vatten under två timmar medan man sprang konstant på toa. Men det var fkatiskt lindrigt. Jag trodde det skulle vara värre.
Sen samma sak imorse. Lika lindrigt som kvällen innan även om ett halvt glas med det där äckliga medlet smakade värre nu men det gick ner.
Jag var faktiskt inte ens nervös när jag åkte iväg till sjukhuset. Så himla märkligt för jag brukar alltid vara nervös inför alla typer av sjukhusbesök. Kanske var jag alldeles för utmattad och hungrig för att orka bry mig?
Jag fick köra in min bil själv till Norrtälje men farsan mötte upp mig där och han tog sen hand om bilen.
Jag fick komma in direkt på avdelningen, byta om till en jättecharmigt sjukhuslinne eller skjorta och ligga nerbäddad i en säng helt naken under. Skjortan gick knappt att knäppa......
så kom sköterskan och hon var supergullig. Förklarade och berättade allt som skulle hända, hur dom skulle ge lugnande och hur mkt och hur det skulle kännas. Jag fick en kanyl i handen där dom gav mig morfin. Herregud, jag har aldrig fått morfin förut och vilken jäkla läskig känsla! Det känns som man blir stenpackade på två sekunder. Hela kroppen bara totalt slappnar av. Sköterskan hade sagt till mig at det kan kännas som att man får ett tryck över bröstet och att det beror på att alla muskler slappnar av. Hade hon inte sagt det hade jag förmodligen fått panik för det blev verkligen tungt att andas på en gång. Men hon gav mig syrgas och efter en stund kändes det bättre. Då gav hon mig morfindos nummer två.
Man kan säga att jag var riktigt lullig. Så rullade dom in mig i undersökningsrummet och där fortsatte skötgerskorna att berätta för mig vad som skulle hända och att jag inte behövde vara orolig.
Märkligt nog så kände jag mig aldrig förnedrad eller generad på nåt sätt, trots att jag låg där med rumpan bar och halvdrogad. Det berodde nog mest på att alla var så himla gulliga och lugna.
Naturligtvis blev jag ju kissnödig och först ville dom inte släppa iväg mig på toa. Men när jag förklarade att det fanns riskt för att jag skulle kissa på mig om don sövde ner mig tog dom en chans och lät mig gå. Det gick bra. Lullig var jag men det gick.
Så fick jag då en dos av nästa lugnande medel. Sköterskan sa att det skulle göra on men jag kände ingenting och sen försvann jag in i John Blund land. Jag har en minnesbild av att jag kollade på skärmen hur tarmen såg ut men sen blev det svart.
Jag vaknade av att någon sa mitt namn, Susanne, Susanne..........då var allt färdigt, dom hade vänt på mig och rullat in mig på uppvaket. Jag hade sovit mig igenom hela undersökningen. Halleluja!! :)
Efter en stunds vila fick jag kliva upp, dom kollade puls och blodtryck och allt var fint. Läkaren kom in och berättade att allt hade sett jättefint ut. Ingen cancer eller annat. Gud så skönt!
Så vad det lutar mot nu är att jag har IBS, alltså en irriterad tarm vilket är hur vanligt som helst. Bara för mig att fortsätta äta mina superfibrer två ggr om dan så håller jag mage och tarm i styr. Men jag är frisk som en nötkärna! :) Få se om jag kan få en remiss till samma läkare för hon sa att hon kunde börja utreda eventuella andra möjligheter att lugna min mage.
Farsan mötte upp utanför sjukhuset och det första jag ville var att hämta MAT!
Det fick bli McDonalds!!
Nu äntligen hemma är jag mätt, lite yr och fortfarande lullig efter morfinet. Har fått order om att hålla mig lugn resten av dagen och det ska inte bli några problem. Jag är bara glad att det här är över nu.
onsdag, juni 24, 2009
tisdag, juni 23, 2009
Seniliteten kommer tidigt i år
Jag trodde stenhårt på att jag bara hade två veckor kvar till semestern.
Ack så fel jag hade, jag har TRE veckor kvar. Jag går på semester den 13 juli. Allt jag hade planerat gick i stöpet.
Tex har jag bokat kattpensionat från den 10 juli för att åka till Dalarna. Men det är ok för jag kan ta ledigt från den 10 juli men jag hade ju tänkt åka till Åland samma vecka..........
Det här betyder att Jockes och min semester är totalt osynkad. Vi har en vecka tillsammans.
Jävla skit. Hur kul är det att ha semester ensam?
Jag trodde stenhårt på att jag bara hade två veckor kvar till semestern.
Ack så fel jag hade, jag har TRE veckor kvar. Jag går på semester den 13 juli. Allt jag hade planerat gick i stöpet.
Tex har jag bokat kattpensionat från den 10 juli för att åka till Dalarna. Men det är ok för jag kan ta ledigt från den 10 juli men jag hade ju tänkt åka till Åland samma vecka..........
Det här betyder att Jockes och min semester är totalt osynkad. Vi har en vecka tillsammans.
Jävla skit. Hur kul är det att ha semester ensam?
måndag, juni 22, 2009
Halvtid
Midsommar har passerat och vi går mot mörkare tider. Men än så länge kan vi njuta av de ljusa sommarnätterna. Det dröjer ju trots allt en dryg månad innan man börjar märka av mörkret igen.
Som vanligt så regnade midsommar bort. Hade man förväntat sig nåt annat?
Det traditionella firandet i Dalarna var det enda som gjorde högtiden rolig att fira. Midsommarstång, musik, fika, grill, spel och det allmänna pratandet kändes bra efter en enormt stressig arbetsvecka.
Och veckan hade verkligen varit FÖR stressig. När torsdagen kom var jag totalt slut i både kropp och knopp. Jag försökte springa en tur på kvällen men min kropp strejkade och jag flåsade som en säl i spåret.
Det hela blev ju inte bättre av att magen bestämde sig för att krångla i helgen också. Jävla skit.
Igår rann bägare över och jag grinade som en barnunge. Men det behövdes nog. Det lättade lite på trycket faktiskt.
Stressen över undersökningen på torsdag spär också på mitt dåliga humör. Jag vill bara få det överstökat. Jag hatar sjukhus, jag har sjukhusskräck. Faktiskt på riktigt. Sjukhus och sprutor får mig att må illa och bli yr i skallen.
Nu har jag bara två veckor kvar till semester och då ska jag börja med att låsa in mig och bara sova. Jag vill stänga ut världen och få vara ifred ett tag. Jag orkar knappt med mig själv längre.
Och inte blev det bättre av att Asta hade kissat ner inte bara sin egen sovigloo men även tvättkorgen som stod i hallen med helt nytvättade kläder och lakan. Bara att börja om från början, se glad ut och låtsas som det regnar.
Midsommar har passerat och vi går mot mörkare tider. Men än så länge kan vi njuta av de ljusa sommarnätterna. Det dröjer ju trots allt en dryg månad innan man börjar märka av mörkret igen.
Som vanligt så regnade midsommar bort. Hade man förväntat sig nåt annat?
Det traditionella firandet i Dalarna var det enda som gjorde högtiden rolig att fira. Midsommarstång, musik, fika, grill, spel och det allmänna pratandet kändes bra efter en enormt stressig arbetsvecka.
Och veckan hade verkligen varit FÖR stressig. När torsdagen kom var jag totalt slut i både kropp och knopp. Jag försökte springa en tur på kvällen men min kropp strejkade och jag flåsade som en säl i spåret.
Det hela blev ju inte bättre av att magen bestämde sig för att krångla i helgen också. Jävla skit.
Igår rann bägare över och jag grinade som en barnunge. Men det behövdes nog. Det lättade lite på trycket faktiskt.
Stressen över undersökningen på torsdag spär också på mitt dåliga humör. Jag vill bara få det överstökat. Jag hatar sjukhus, jag har sjukhusskräck. Faktiskt på riktigt. Sjukhus och sprutor får mig att må illa och bli yr i skallen.
Nu har jag bara två veckor kvar till semester och då ska jag börja med att låsa in mig och bara sova. Jag vill stänga ut världen och få vara ifred ett tag. Jag orkar knappt med mig själv längre.
Och inte blev det bättre av att Asta hade kissat ner inte bara sin egen sovigloo men även tvättkorgen som stod i hallen med helt nytvättade kläder och lakan. Bara att börja om från början, se glad ut och låtsas som det regnar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)