Halvtid

Midsommar har passerat och vi går mot mörkare tider. Men än så länge kan vi njuta av de ljusa sommarnätterna. Det dröjer ju trots allt en dryg månad innan man börjar märka av mörkret igen.
Som vanligt så regnade midsommar bort. Hade man förväntat sig nåt annat?
Det traditionella firandet i Dalarna var det enda som gjorde högtiden rolig att fira. Midsommarstång, musik, fika, grill, spel och det allmänna pratandet kändes bra efter en enormt stressig arbetsvecka.
Och veckan hade verkligen varit FÖR stressig. När torsdagen kom var jag totalt slut i både kropp och knopp. Jag försökte springa en tur på kvällen men min kropp strejkade och jag flåsade som en säl i spåret.
Det hela blev ju inte bättre av att magen bestämde sig för att krångla i helgen också. Jävla skit.

Igår rann bägare över och jag grinade som en barnunge. Men det behövdes nog. Det lättade lite på trycket faktiskt.

Stressen över undersökningen på torsdag spär också på mitt dåliga humör. Jag vill bara få det överstökat. Jag hatar sjukhus, jag har sjukhusskräck. Faktiskt på riktigt. Sjukhus och sprutor får mig att må illa och bli yr i skallen.

Nu har jag bara två veckor kvar till semester och då ska jag börja med att låsa in mig och bara sova. Jag vill stänga ut världen och få vara ifred ett tag. Jag orkar knappt med mig själv längre.

Och inte blev det bättre av att Asta hade kissat ner inte bara sin egen sovigloo men även tvättkorgen som stod i hallen med helt nytvättade kläder och lakan. Bara att börja om från början, se glad ut och låtsas som det regnar.