Bild: Sveriges RadioMin nya favoritserie är "Vem tror du att du är". Jag följde de svenska kändisarna och deras släkthistoria och nu är det engelska skådisar och kändisars tur. Igår var det John Hurt som ville leta upp sina påstådda irländska rötter. Men efter mycket letande och resande fram och tillbaka visade det sig att inte bara hade hans gammelfarmor ett dunkelt förflutet utan irländska rötter, hennes man hade tydligen varit en riktigt skojare och brett på ganska rejält när han framställde sig själv och sina rötter. I själva verket kom han från en riktig skojarsläkt med rötter i England. Han var inte ens adlig som han hade fått släkten att tro.
Det hela slutade med att John Hurt mycket argt och besviket konstaterade att han inte hade några irländska rötter. Han var ledsen och irriterad på sin förfader.
Och jag förstår honom. I vår släkt ryktades det som att farmors släkt ursprungligen kom från Sverige och Dalarna. men ingen visste ju hur, när och varför.
När jag sen fick bekräftat att detta faktiskt stämde, att vi har rötter i Falun så spred sig en enorm glädje i mig. Jag hade hoppats hela tiden att jag hade rötter i Dalarna och det visade sig vara sant. Hade det inte varit det så skulle jag nog ha känt samma besvikelse som John Hurt.
Tänk att gamla släktingar som man aldrig träffat kan kännas så nära och angelägna ändå. dom är ju trots allt vårt ursprung, vi bär samma gener, samma blod rinner i våra ådror och vi har mycket mer gemensamt än vad man kan tro.
Jag är så stolt över mitt ursprung. I mitt blod rinner det åländskt, finlandssvenskt och dalablod. (utspätt med andra landskap också). Och trots att jag är glad över mitt finländska medborgarskap så är jag nog mest nöjd med mitt finlandssvenska ursprung. Jag är alltså inte riktigt finne om man säger så. Mormors föräldrar var från Österbotten och Södra Finland, men dom var inte finnar, dom var finlandssvenskar.
Tänk mer Mark Levengood. Han är finlandssvensk med åländska rötter (Kökar). Precis som jag!
Och det bästa av allt, mina barn kommer att föra arvet vidare, dalablod blandat med finlandssvenskt och åländskt. Varför bryta ett bra koncept? ;)
2 kommentarer:
Jag gillar ditt sista stycke. Det är liksom framtid och glädje på något sätt. Heja.
Ja, det kan man nog säga. Jag sa ju vid årsskiftet att detta år skulle jag ägna åt själen och det har jag ju gjort. Det går långsamt framåt men jag känner att jag utvecklas med hjälp av Levaxin, dina böcker, avslappningsskivor och mycket annat omkring.
Och släktforskningen är nog också en del av den processen skulle jag tro :)
Skicka en kommentar