Äntligen gjort!

Undersökningen gick jättebra!
Att dricka det speciella medlet igår kväll smakade skit men det var bara ett halvt glas jag skulle ha i mig så det gick snabbt. Sen var det bara att bälja i sig två liter vatten under två timmar medan man sprang konstant på toa. Men det var fkatiskt lindrigt. Jag trodde det skulle vara värre.
Sen samma sak imorse. Lika lindrigt som kvällen innan även om ett halvt glas med det där äckliga medlet smakade värre nu men det gick ner.
Jag var faktiskt inte ens nervös när jag åkte iväg till sjukhuset. Så himla märkligt för jag brukar alltid vara nervös inför alla typer av sjukhusbesök. Kanske var jag alldeles för utmattad och hungrig för att orka bry mig?
Jag fick köra in min bil själv till Norrtälje men farsan mötte upp mig där och han tog sen hand om bilen.
Jag fick komma in direkt på avdelningen, byta om till en jättecharmigt sjukhuslinne eller skjorta och ligga nerbäddad i en säng helt naken under. Skjortan gick knappt att knäppa......

så kom sköterskan och hon var supergullig. Förklarade och berättade allt som skulle hända, hur dom skulle ge lugnande och hur mkt och hur det skulle kännas. Jag fick en kanyl i handen där dom gav mig morfin. Herregud, jag har aldrig fått morfin förut och vilken jäkla läskig känsla! Det känns som man blir stenpackade på två sekunder. Hela kroppen bara totalt slappnar av. Sköterskan hade sagt till mig at det kan kännas som att man får ett tryck över bröstet och att det beror på att alla muskler slappnar av. Hade hon inte sagt det hade jag förmodligen fått panik för det blev verkligen tungt att andas på en gång. Men hon gav mig syrgas och efter en stund kändes det bättre. Då gav hon mig morfindos nummer två.

Man kan säga att jag var riktigt lullig. Så rullade dom in mig i undersökningsrummet och där fortsatte skötgerskorna att berätta för mig vad som skulle hända och att jag inte behövde vara orolig.
Märkligt nog så kände jag mig aldrig förnedrad eller generad på nåt sätt, trots att jag låg där med rumpan bar och halvdrogad. Det berodde nog mest på att alla var så himla gulliga och lugna.
Naturligtvis blev jag ju kissnödig och först ville dom inte släppa iväg mig på toa. Men när jag förklarade att det fanns riskt för att jag skulle kissa på mig om don sövde ner mig tog dom en chans och lät mig gå. Det gick bra. Lullig var jag men det gick.
Så fick jag då en dos av nästa lugnande medel. Sköterskan sa att det skulle göra on men jag kände ingenting och sen försvann jag in i John Blund land. Jag har en minnesbild av att jag kollade på skärmen hur tarmen såg ut men sen blev det svart.
Jag vaknade av att någon sa mitt namn, Susanne, Susanne..........då var allt färdigt, dom hade vänt på mig och rullat in mig på uppvaket. Jag hade sovit mig igenom hela undersökningen. Halleluja!! :)
Efter en stunds vila fick jag kliva upp, dom kollade puls och blodtryck och allt var fint. Läkaren kom in och berättade att allt hade sett jättefint ut. Ingen cancer eller annat. Gud så skönt!
Så vad det lutar mot nu är att jag har IBS, alltså en irriterad tarm vilket är hur vanligt som helst. Bara för mig att fortsätta äta mina superfibrer två ggr om dan så håller jag mage och tarm i styr. Men jag är frisk som en nötkärna! :) Få se om jag kan få en remiss till samma läkare för hon sa att hon kunde börja utreda eventuella andra möjligheter att lugna min mage.

Farsan mötte upp utanför sjukhuset och det första jag ville var att hämta MAT!
Det fick bli McDonalds!!

Nu äntligen hemma är jag mätt, lite yr och fortfarande lullig efter morfinet. Har fått order om att hålla mig lugn resten av dagen och det ska inte bli några problem. Jag är bara glad att det här är över nu.