Alla vill till himmelen....

Som en käftsmäll slog det mig igår att jag är på väg in i en återvändsgränd. En av mina bästa vänner serverade en sanning (?) om mitt liv som verkligen sved. Fan. Är det verkligen så jävla illa? "Det är inte försent än" sa han. Nä, kanske inte men jag är ju för fan handlingsförlamad. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Inte en dag går förbi utan att jag tänker på alternativa lösningar och vägar ut från denna enkelspåriga vardag. Jag har nästan förlikat mig med faktumet att jag är fast i livet som det ser ut nu.
I förrgår hittade jag en annons på Arbetsförmedlingen om jobb på Island. Plantera trädplantor i ett år för 14000:-/mån. Ja, varför inte? Ny miljö, lära sig nytt språk och en erfarenhet för livet. "Men du är ju inte riktigt 20 längre" kontrade Jocke. Nä, men jag är inte död än heller tänkte jag.
Ibland känner jag mig så himla värdelös. Jag bidrar inte med nånting till samhället, är mest en börda. Lat, ansvarslös, dum, naiv och korkad. Passar bra in på mig. Det blir aldrig nånting av mig. Kanske konstigt att tänka så men det är inte lätt att bryta mönstret när detta är vad man fått höra under hela sin uppväxt tid. "Men, det är är inget för dig, det klarar inte du". men tydligen så kan alla andra........