RIP Pelle.
Pelle dog ikväll.
Jag minns när jag hämtade honom som liten kattunge i Haninge i början på 1990-talet. En liten svart busmisse med vita tassar.
När jag flyttade hemifrån tog morsan hand om honom och det är hos henne han har bott sedan dess.
På ålderns höst magrade han av, blev tröttare och även döv men den sista veckan tacklade han av mer och mer och det sista dygnet orkade han knappt gå. Morsan fick lyfta honom på toaletten och han verkade vara förvirrad.
Han drog sig undan och ville vara ifred.
Efter att morsan hjälpt honom upp i sängen tidigare ikväll tittade hon till honom vid niotiden. Då andades han fortfarande.
Nu är han död.
Han somnade bara in. Ensam. Men det var så han ville. Han ville vara ifred. I sin egen säng.
När telefonen ringde nyss förstod jag. Jag visste redan.
Jag fick ont i magen men samtidigt kände både morsan och jag att han fick ett bra slut. Han fick dö hemma i sin säng, lugnt och fridfullt.
Jag hoppas bara att han inte fick lida.
Nu finns det bara en sak kvar. Han ska begravas på Åland. Det är morsan högsta önskan. Hon har alltid sagt att ingen ska få skära i honom eller elda upp honom. Pelle ska begravas på brorsans gård.
Så nu ska han frysas in och sen åker vi inom kort till Åland. Jag tycker så synd om morsan nu bara som måste ta hand om honom. När hon ringde låg han kvar i sängen men hon måste snart flytta på honom innan han börjar lukta. När den dagen kommer hoppas jag verkligen inte att jag är ensam med Tiger eller Asta när dom ska dö.
Och jag vet inte hur jag ska kunna somna ikväll. Jag har så ont i magen.
Men Pelle slipper iaf lida mer nu. Sov gott Pelle.
tisdag, juli 14, 2009
måndag, juli 13, 2009
torsdag, juli 09, 2009
söndag, juli 05, 2009
Ögonaböj!
Det är mkt svalare nu. Härinne i lägenheten är det dock fortfarande varmt. Den kvava luften tänker minsann inte ge sig än, hur mkt jag än försöker vädra och fläkta igenom.
I fredags var jag helt ensam på kontoret. Jag han dessutom precis in när ett störtregn med åska drog in över Kista och jag satt där ensam på kontoret med en kopp kaffe och myste för mig själv.
Vid lunchtid kom fina Mia in och med sig hade hon solen :)
Egentligen var det tänkt att vi skulle ha en picknick men vi styrde om planerna och åkte till Bockholmen istället.
Jag har aldrig varit där men stället var hur mysigt som helst. Efter att ha passerat en bro över till en liten holme vid Stocksund kom vi fram till ett supergulligt gult sekelskifteshus med alla fönster öppna, verandan full med lunchgäster och en vidunderlig vy över Stockholms fina skärgård.
Vi hamnade på väntelista och satt en stund i solen och pratade. Maten var hur god som helst. Husmanskost med lite knorr :)
Jag åkte från jobbet vid fyratiden och drog sen till Grisslehamn för att åka till Åland. Det känns alltid så bra när man packar väskan, tankar bilen och drar iväg norrut. När man väl kör ombord på färjan slappnar jag alltid av och glömmer allt som har med vardag och jobb att göra.
Väl ombord på färjan hittade jag Kurt och Prani i grillbaren (min farbror och hans sambo). Trevligt med sällskap!!
Självklart hade jag mina släktforskningspapper med mig och jag presenterade våra fynd. Jag fick några fler ledtrådar och fakta av farbror och lovade att sammaställa allt i en liten bok när vi är klara.
Båten var framme 23 (finsk tid) och det var ljust och klar himmel på Åland. Farsan satt och kollade reprisen av Morden i midsummer när jag kom fram och vi kollade även reprisen av Ögonaböj, ett trevligt prat/humorprogram på Finlands tv med bl a André Wickström :)
I lördags var det dags för biltvätt. Brorsan kom vid 11 tiden och medan vi höll på att städa för fullt kom Kurt över och medan jag fortsatte tvätten så stod de andra och pratade. Sånt gillar jag. Så har det alltid varit hos oss. Det går liksom inte att förkalra vad det är som är så bra med det men det är nåt jag vuxit upp med. Man kan liksom jobba samtidigt som man lyssnar in på samtalet, filkar in lite då och då och vips så har två timmar gått och man är färdig med det man jobbade med.
Sen drog vi in till Storby för att lämna in tipset och ta en titt på Jussis keramik som jag alltid gör. Tycker dom har så fina muggar, skålar och ljushållare och jag fyndar alltid när jag är där :)
Väl tillbaka igen blev det fika med rabarberpaj och syltmunkar. Kurt och Prani kom över och vi satt länge och pratade.
Tiden bara flög iväg för plötsligt var det dags för mig att åka ner till färjan igen. Denna gång var jag ensam men med ett korsord och en kaffe med ålandspannkaka i grillbaren går tiden fort. Jag var hemma i Rimbo igen vid 20,30 tiden.
Gissa om missarna var glada!!! :)
Idag var det städ och tvättdag fast jag egentligen inte hade nån lust att ta hand om nånting.
Drog ut på allt men tillslut så var golvet dammsuget och torkat, tvätten ren och badrummet skurat. Vattnade just blommorna och ska strax sova.
Imorgon börjar min sista arbetsvecka innan semestern. Fast det känns redan som att jag har semester.......
Det är mkt svalare nu. Härinne i lägenheten är det dock fortfarande varmt. Den kvava luften tänker minsann inte ge sig än, hur mkt jag än försöker vädra och fläkta igenom.
I fredags var jag helt ensam på kontoret. Jag han dessutom precis in när ett störtregn med åska drog in över Kista och jag satt där ensam på kontoret med en kopp kaffe och myste för mig själv.
Vid lunchtid kom fina Mia in och med sig hade hon solen :)
Egentligen var det tänkt att vi skulle ha en picknick men vi styrde om planerna och åkte till Bockholmen istället.
Jag har aldrig varit där men stället var hur mysigt som helst. Efter att ha passerat en bro över till en liten holme vid Stocksund kom vi fram till ett supergulligt gult sekelskifteshus med alla fönster öppna, verandan full med lunchgäster och en vidunderlig vy över Stockholms fina skärgård.
Vi hamnade på väntelista och satt en stund i solen och pratade. Maten var hur god som helst. Husmanskost med lite knorr :)
Jag åkte från jobbet vid fyratiden och drog sen till Grisslehamn för att åka till Åland. Det känns alltid så bra när man packar väskan, tankar bilen och drar iväg norrut. När man väl kör ombord på färjan slappnar jag alltid av och glömmer allt som har med vardag och jobb att göra.
Väl ombord på färjan hittade jag Kurt och Prani i grillbaren (min farbror och hans sambo). Trevligt med sällskap!!
Självklart hade jag mina släktforskningspapper med mig och jag presenterade våra fynd. Jag fick några fler ledtrådar och fakta av farbror och lovade att sammaställa allt i en liten bok när vi är klara.
Båten var framme 23 (finsk tid) och det var ljust och klar himmel på Åland. Farsan satt och kollade reprisen av Morden i midsummer när jag kom fram och vi kollade även reprisen av Ögonaböj, ett trevligt prat/humorprogram på Finlands tv med bl a André Wickström :)
I lördags var det dags för biltvätt. Brorsan kom vid 11 tiden och medan vi höll på att städa för fullt kom Kurt över och medan jag fortsatte tvätten så stod de andra och pratade. Sånt gillar jag. Så har det alltid varit hos oss. Det går liksom inte att förkalra vad det är som är så bra med det men det är nåt jag vuxit upp med. Man kan liksom jobba samtidigt som man lyssnar in på samtalet, filkar in lite då och då och vips så har två timmar gått och man är färdig med det man jobbade med.
Sen drog vi in till Storby för att lämna in tipset och ta en titt på Jussis keramik som jag alltid gör. Tycker dom har så fina muggar, skålar och ljushållare och jag fyndar alltid när jag är där :)
Väl tillbaka igen blev det fika med rabarberpaj och syltmunkar. Kurt och Prani kom över och vi satt länge och pratade.
Tiden bara flög iväg för plötsligt var det dags för mig att åka ner till färjan igen. Denna gång var jag ensam men med ett korsord och en kaffe med ålandspannkaka i grillbaren går tiden fort. Jag var hemma i Rimbo igen vid 20,30 tiden.
Gissa om missarna var glada!!! :)
Idag var det städ och tvättdag fast jag egentligen inte hade nån lust att ta hand om nånting.
Drog ut på allt men tillslut så var golvet dammsuget och torkat, tvätten ren och badrummet skurat. Vattnade just blommorna och ska strax sova.
Imorgon börjar min sista arbetsvecka innan semestern. Fast det känns redan som att jag har semester.......
lördag, juli 04, 2009
Gåshud
Rom. Augusti 2006.
När tonerna till Live to Tell började och korset restes fick jag gåshud och tårar i ögonen.
Jag mindes de nätter jag låg i min säng som ung och lyssnade på den här låten, inspelad på ett rossligt band från trackslistan i P3.
Alla de drömmar jag hade, alla tankar och funderingar.
Så lite jag visste då.
Så lite jag vet nu.
Och så stod jag där helt plötsligt och såg henne LIVE, på ett kors och alla de nätterna sköljde över mig som en flodvåg.
Jag har alltid varit en sökare men just där och då kändes allt så rätt.
Den stunden var det närmsta en religiös upplevelse jag kommit.
Nånsin.
Rom. Augusti 2006.
När tonerna till Live to Tell började och korset restes fick jag gåshud och tårar i ögonen.
Jag mindes de nätter jag låg i min säng som ung och lyssnade på den här låten, inspelad på ett rossligt band från trackslistan i P3.
Alla de drömmar jag hade, alla tankar och funderingar.
Så lite jag visste då.
Så lite jag vet nu.
Och så stod jag där helt plötsligt och såg henne LIVE, på ett kors och alla de nätterna sköljde över mig som en flodvåg.
Jag har alltid varit en sökare men just där och då kändes allt så rätt.
Den stunden var det närmsta en religiös upplevelse jag kommit.
Nånsin.
fredag, juli 03, 2009
Jag vill flytta
Igår kväll fick jag en sån otrolig lust att bara flytta från allt. Jag längtade till San Francisco men jag vet att en flytt till USA inte är aktuellt och jag tror inte jag vill ha ett liv over there heller.
Men jag känner mer och mer att jag vill fortsätta mitt liv nånannanstans.
Och detta nånannanstans kan vara Åland eller varför inte Helsingfors? Det går att klara sig som svenskspråkig i Finland. Men Åland är nog det mest trovärdiga alternativet just nu.
Jag har en ganska stark känsla av att livet kommer se helt annorlunda ut om ett år. Nu är läge att börja titta på vilka alternativ och vägar man kan välja och Åland är en stark kandidat.
Dessutom har jag redan börjat titta efter jobb på ön.
Alternativ två är att börja studera. Läsa Kulturvetarlinjen med fokus på historia och etnologi. Skulle passa mig perfekt. Då kan jag grotta in mig i studier och det förflutna under dryga fem år och sen när jag är över 40 kanske jag vet vad jag vill bli.
Det viktigaste är bara att jag har möjlighet att skrapa ihopp tillräckligt med pengar så jag har råd att göra ännu en roadtrip i USA, behålla mina två katter och bo kvar i lägenheten.
Då kanske jag kan säga att jag är ganska nöjd under omständigheterna.
Igår kväll fick jag en sån otrolig lust att bara flytta från allt. Jag längtade till San Francisco men jag vet att en flytt till USA inte är aktuellt och jag tror inte jag vill ha ett liv over there heller.
Men jag känner mer och mer att jag vill fortsätta mitt liv nånannanstans.
Och detta nånannanstans kan vara Åland eller varför inte Helsingfors? Det går att klara sig som svenskspråkig i Finland. Men Åland är nog det mest trovärdiga alternativet just nu.
Jag har en ganska stark känsla av att livet kommer se helt annorlunda ut om ett år. Nu är läge att börja titta på vilka alternativ och vägar man kan välja och Åland är en stark kandidat.
Dessutom har jag redan börjat titta efter jobb på ön.
Alternativ två är att börja studera. Läsa Kulturvetarlinjen med fokus på historia och etnologi. Skulle passa mig perfekt. Då kan jag grotta in mig i studier och det förflutna under dryga fem år och sen när jag är över 40 kanske jag vet vad jag vill bli.
Det viktigaste är bara att jag har möjlighet att skrapa ihopp tillräckligt med pengar så jag har råd att göra ännu en roadtrip i USA, behålla mina två katter och bo kvar i lägenheten.
Då kanske jag kan säga att jag är ganska nöjd under omständigheterna.
torsdag, juli 02, 2009
onsdag, juli 01, 2009
Lilla onsdag
Första juli idag och drygt en vecka kvar till semester. Just nu går man bara och väntar på att dagarna ska dra förbi. Ligger i stort sett i fas med allt på jobbet vilket gör att man kan kosta på sig att sluta tidigare (det är ändå ingen här på kontoret).
Hemma är det så vamt i lägenheten att det känns som om man sover i en finsk bastu varje natt. Luften står i stort sätt helt still och det hjälper inte att vädra. Det blåser ju ingenting.
Jocke sticker till Arvika imorrn och så är jag ensam i fyra dar. Har ju en del saker att fixa som städ och tvätt av bil, städa i lägenheten, fira brorsan och nöta på med löpningen.
Sen jag blev förkyld i slutet av maj så har min träning verkligen dalat. Jag har försökt att hålla igång men det är långt ifrån på samma nivå som jag är van med. Flåset är bedrövligt för att inte tala om uthålligheten. Det kommer att kräva många backintervaller innan jag är på banan igen. Till hösten borde jag nog ta upp spinningen igen. Måste komma i form!! Jag gillar inte alls att vara i den formen jag är i nu. Har planerat en joggingtur ikväll efter jobbet och nu när jag är ledig från ledaruppdraget på Friskis en hel månad så hade jag tänkt passa på att variera mina löpturer på alla möjliga sätt. Målet är att förbättra flåset, hitta nya spännande spår att springa i och utmana mig själv med att kanske anmäla mig till ett lopp. (vi får väl se)
Är det dessutom någon som undrat över varför Bruce Springsteen ser likadan ut idag som han gjorde för 20 år sen?
Första juli idag och drygt en vecka kvar till semester. Just nu går man bara och väntar på att dagarna ska dra förbi. Ligger i stort sett i fas med allt på jobbet vilket gör att man kan kosta på sig att sluta tidigare (det är ändå ingen här på kontoret).
Hemma är det så vamt i lägenheten att det känns som om man sover i en finsk bastu varje natt. Luften står i stort sätt helt still och det hjälper inte att vädra. Det blåser ju ingenting.
Jocke sticker till Arvika imorrn och så är jag ensam i fyra dar. Har ju en del saker att fixa som städ och tvätt av bil, städa i lägenheten, fira brorsan och nöta på med löpningen.
Sen jag blev förkyld i slutet av maj så har min träning verkligen dalat. Jag har försökt att hålla igång men det är långt ifrån på samma nivå som jag är van med. Flåset är bedrövligt för att inte tala om uthålligheten. Det kommer att kräva många backintervaller innan jag är på banan igen. Till hösten borde jag nog ta upp spinningen igen. Måste komma i form!! Jag gillar inte alls att vara i den formen jag är i nu. Har planerat en joggingtur ikväll efter jobbet och nu när jag är ledig från ledaruppdraget på Friskis en hel månad så hade jag tänkt passa på att variera mina löpturer på alla möjliga sätt. Målet är att förbättra flåset, hitta nya spännande spår att springa i och utmana mig själv med att kanske anmäla mig till ett lopp. (vi får väl se)
Är det dessutom någon som undrat över varför Bruce Springsteen ser likadan ut idag som han gjorde för 20 år sen?
måndag, juni 29, 2009
Pet Shop Boys på Cirkus 28/6
Så var det då ÄNTLIGEN dags för Pet Shop Boys på Cirkus igen. Det är nu två år sen jag såg dom sist på samma arena men igår hade jag Jocke med mig. Förra gången gick biljetterna åt med sådan fart att jag bara fick tag på en.
Som vanligt när PSB spelar i Stockholm var vädret varmt och soligt. Folk var glada och jag var förväntansfull. Inte så där pirrig i magen som man kan vara när man ska se en artist eller grupp för första gången. Nej, igår kände jag mig lugn och såg fram emot att få se mina gamla idoler sen 20 år tillbaka igen. För typ 5:e gången.
PSB är för mig vad Bruce Springsteen eller Rolling Stones är för andra. Dom är mina husgudar. Genom vått och torrt. Alltid.
Och igår levererade dom många av sina äldsta låtar. Det spelades mycket från deras första och andra skiva men även senare låtar också.
Dom är båda märkbart äldre men låtarna sitter där ändå, precis som dom ska och jag kom banne mig ihåg texterna på de äldre låtarna bättre än på de nya :)
Kul var också att dom gjorde en alldeles egen liten cover på Coldplays "Viva la Vida".
Och så spelade dom en av mina favoritlåtar, Kings Cross. Så fick jag då äntligen höra den live. Den rör upp minnen, mycket från London men även från tiden innan jag åkte. Hur jag tänkte, mådde och kände.
Och nu längtar jag tills dom kommer till Stockholm igen. Och då ska jag banne mig stå längst fram!
Och så här skriver Aftonbladet om spelningen....4 plus!!! :)
Så var det då ÄNTLIGEN dags för Pet Shop Boys på Cirkus igen. Det är nu två år sen jag såg dom sist på samma arena men igår hade jag Jocke med mig. Förra gången gick biljetterna åt med sådan fart att jag bara fick tag på en.
Som vanligt när PSB spelar i Stockholm var vädret varmt och soligt. Folk var glada och jag var förväntansfull. Inte så där pirrig i magen som man kan vara när man ska se en artist eller grupp för första gången. Nej, igår kände jag mig lugn och såg fram emot att få se mina gamla idoler sen 20 år tillbaka igen. För typ 5:e gången.
PSB är för mig vad Bruce Springsteen eller Rolling Stones är för andra. Dom är mina husgudar. Genom vått och torrt. Alltid.
Och igår levererade dom många av sina äldsta låtar. Det spelades mycket från deras första och andra skiva men även senare låtar också.
Dom är båda märkbart äldre men låtarna sitter där ändå, precis som dom ska och jag kom banne mig ihåg texterna på de äldre låtarna bättre än på de nya :)
Kul var också att dom gjorde en alldeles egen liten cover på Coldplays "Viva la Vida".
Och så spelade dom en av mina favoritlåtar, Kings Cross. Så fick jag då äntligen höra den live. Den rör upp minnen, mycket från London men även från tiden innan jag åkte. Hur jag tänkte, mådde och kände.
Och nu längtar jag tills dom kommer till Stockholm igen. Och då ska jag banne mig stå längst fram!
Och så här skriver Aftonbladet om spelningen....4 plus!!! :)
lördag, juni 27, 2009
Filosofiska deppdagen
Varför har vissa människor det så mkt enklare i livet än andra?
Hur kommer det sig att vissa aldrig behöver anstränga sig för att få det dom vill medan andra måste kämpa sig blodiga för att kanske få ett resultat?
Varje dag försöker jag intala mig själv att allt kommer att bli bra och att allt kommer att ordna sig.
Men för varje dag som går så tappar hjärtat en gnutta hopp, bit för bit.
Och för varje förlorad bit blir jag mer och mer förtvivlad.
Varför har vissa människor det så mkt enklare i livet än andra?
Hur kommer det sig att vissa aldrig behöver anstränga sig för att få det dom vill medan andra måste kämpa sig blodiga för att kanske få ett resultat?
Varje dag försöker jag intala mig själv att allt kommer att bli bra och att allt kommer att ordna sig.
Men för varje dag som går så tappar hjärtat en gnutta hopp, bit för bit.
Och för varje förlorad bit blir jag mer och mer förtvivlad.
torsdag, juni 25, 2009
Äntligen gjort!
Undersökningen gick jättebra!
Att dricka det speciella medlet igår kväll smakade skit men det var bara ett halvt glas jag skulle ha i mig så det gick snabbt. Sen var det bara att bälja i sig två liter vatten under två timmar medan man sprang konstant på toa. Men det var fkatiskt lindrigt. Jag trodde det skulle vara värre.
Sen samma sak imorse. Lika lindrigt som kvällen innan även om ett halvt glas med det där äckliga medlet smakade värre nu men det gick ner.
Jag var faktiskt inte ens nervös när jag åkte iväg till sjukhuset. Så himla märkligt för jag brukar alltid vara nervös inför alla typer av sjukhusbesök. Kanske var jag alldeles för utmattad och hungrig för att orka bry mig?
Jag fick köra in min bil själv till Norrtälje men farsan mötte upp mig där och han tog sen hand om bilen.
Jag fick komma in direkt på avdelningen, byta om till en jättecharmigt sjukhuslinne eller skjorta och ligga nerbäddad i en säng helt naken under. Skjortan gick knappt att knäppa......
så kom sköterskan och hon var supergullig. Förklarade och berättade allt som skulle hända, hur dom skulle ge lugnande och hur mkt och hur det skulle kännas. Jag fick en kanyl i handen där dom gav mig morfin. Herregud, jag har aldrig fått morfin förut och vilken jäkla läskig känsla! Det känns som man blir stenpackade på två sekunder. Hela kroppen bara totalt slappnar av. Sköterskan hade sagt till mig at det kan kännas som att man får ett tryck över bröstet och att det beror på att alla muskler slappnar av. Hade hon inte sagt det hade jag förmodligen fått panik för det blev verkligen tungt att andas på en gång. Men hon gav mig syrgas och efter en stund kändes det bättre. Då gav hon mig morfindos nummer två.
Man kan säga att jag var riktigt lullig. Så rullade dom in mig i undersökningsrummet och där fortsatte skötgerskorna att berätta för mig vad som skulle hända och att jag inte behövde vara orolig.
Märkligt nog så kände jag mig aldrig förnedrad eller generad på nåt sätt, trots att jag låg där med rumpan bar och halvdrogad. Det berodde nog mest på att alla var så himla gulliga och lugna.
Naturligtvis blev jag ju kissnödig och först ville dom inte släppa iväg mig på toa. Men när jag förklarade att det fanns riskt för att jag skulle kissa på mig om don sövde ner mig tog dom en chans och lät mig gå. Det gick bra. Lullig var jag men det gick.
Så fick jag då en dos av nästa lugnande medel. Sköterskan sa att det skulle göra on men jag kände ingenting och sen försvann jag in i John Blund land. Jag har en minnesbild av att jag kollade på skärmen hur tarmen såg ut men sen blev det svart.
Jag vaknade av att någon sa mitt namn, Susanne, Susanne..........då var allt färdigt, dom hade vänt på mig och rullat in mig på uppvaket. Jag hade sovit mig igenom hela undersökningen. Halleluja!! :)
Efter en stunds vila fick jag kliva upp, dom kollade puls och blodtryck och allt var fint. Läkaren kom in och berättade att allt hade sett jättefint ut. Ingen cancer eller annat. Gud så skönt!
Så vad det lutar mot nu är att jag har IBS, alltså en irriterad tarm vilket är hur vanligt som helst. Bara för mig att fortsätta äta mina superfibrer två ggr om dan så håller jag mage och tarm i styr. Men jag är frisk som en nötkärna! :) Få se om jag kan få en remiss till samma läkare för hon sa att hon kunde börja utreda eventuella andra möjligheter att lugna min mage.
Farsan mötte upp utanför sjukhuset och det första jag ville var att hämta MAT!
Det fick bli McDonalds!!
Nu äntligen hemma är jag mätt, lite yr och fortfarande lullig efter morfinet. Har fått order om att hålla mig lugn resten av dagen och det ska inte bli några problem. Jag är bara glad att det här är över nu.
Undersökningen gick jättebra!
Att dricka det speciella medlet igår kväll smakade skit men det var bara ett halvt glas jag skulle ha i mig så det gick snabbt. Sen var det bara att bälja i sig två liter vatten under två timmar medan man sprang konstant på toa. Men det var fkatiskt lindrigt. Jag trodde det skulle vara värre.
Sen samma sak imorse. Lika lindrigt som kvällen innan även om ett halvt glas med det där äckliga medlet smakade värre nu men det gick ner.
Jag var faktiskt inte ens nervös när jag åkte iväg till sjukhuset. Så himla märkligt för jag brukar alltid vara nervös inför alla typer av sjukhusbesök. Kanske var jag alldeles för utmattad och hungrig för att orka bry mig?
Jag fick köra in min bil själv till Norrtälje men farsan mötte upp mig där och han tog sen hand om bilen.
Jag fick komma in direkt på avdelningen, byta om till en jättecharmigt sjukhuslinne eller skjorta och ligga nerbäddad i en säng helt naken under. Skjortan gick knappt att knäppa......
så kom sköterskan och hon var supergullig. Förklarade och berättade allt som skulle hända, hur dom skulle ge lugnande och hur mkt och hur det skulle kännas. Jag fick en kanyl i handen där dom gav mig morfin. Herregud, jag har aldrig fått morfin förut och vilken jäkla läskig känsla! Det känns som man blir stenpackade på två sekunder. Hela kroppen bara totalt slappnar av. Sköterskan hade sagt till mig at det kan kännas som att man får ett tryck över bröstet och att det beror på att alla muskler slappnar av. Hade hon inte sagt det hade jag förmodligen fått panik för det blev verkligen tungt att andas på en gång. Men hon gav mig syrgas och efter en stund kändes det bättre. Då gav hon mig morfindos nummer två.
Man kan säga att jag var riktigt lullig. Så rullade dom in mig i undersökningsrummet och där fortsatte skötgerskorna att berätta för mig vad som skulle hända och att jag inte behövde vara orolig.
Märkligt nog så kände jag mig aldrig förnedrad eller generad på nåt sätt, trots att jag låg där med rumpan bar och halvdrogad. Det berodde nog mest på att alla var så himla gulliga och lugna.
Naturligtvis blev jag ju kissnödig och först ville dom inte släppa iväg mig på toa. Men när jag förklarade att det fanns riskt för att jag skulle kissa på mig om don sövde ner mig tog dom en chans och lät mig gå. Det gick bra. Lullig var jag men det gick.
Så fick jag då en dos av nästa lugnande medel. Sköterskan sa att det skulle göra on men jag kände ingenting och sen försvann jag in i John Blund land. Jag har en minnesbild av att jag kollade på skärmen hur tarmen såg ut men sen blev det svart.
Jag vaknade av att någon sa mitt namn, Susanne, Susanne..........då var allt färdigt, dom hade vänt på mig och rullat in mig på uppvaket. Jag hade sovit mig igenom hela undersökningen. Halleluja!! :)
Efter en stunds vila fick jag kliva upp, dom kollade puls och blodtryck och allt var fint. Läkaren kom in och berättade att allt hade sett jättefint ut. Ingen cancer eller annat. Gud så skönt!
Så vad det lutar mot nu är att jag har IBS, alltså en irriterad tarm vilket är hur vanligt som helst. Bara för mig att fortsätta äta mina superfibrer två ggr om dan så håller jag mage och tarm i styr. Men jag är frisk som en nötkärna! :) Få se om jag kan få en remiss till samma läkare för hon sa att hon kunde börja utreda eventuella andra möjligheter att lugna min mage.
Farsan mötte upp utanför sjukhuset och det första jag ville var att hämta MAT!
Det fick bli McDonalds!!
Nu äntligen hemma är jag mätt, lite yr och fortfarande lullig efter morfinet. Har fått order om att hålla mig lugn resten av dagen och det ska inte bli några problem. Jag är bara glad att det här är över nu.
onsdag, juni 24, 2009
tisdag, juni 23, 2009
Seniliteten kommer tidigt i år
Jag trodde stenhårt på att jag bara hade två veckor kvar till semestern.
Ack så fel jag hade, jag har TRE veckor kvar. Jag går på semester den 13 juli. Allt jag hade planerat gick i stöpet.
Tex har jag bokat kattpensionat från den 10 juli för att åka till Dalarna. Men det är ok för jag kan ta ledigt från den 10 juli men jag hade ju tänkt åka till Åland samma vecka..........
Det här betyder att Jockes och min semester är totalt osynkad. Vi har en vecka tillsammans.
Jävla skit. Hur kul är det att ha semester ensam?
Jag trodde stenhårt på att jag bara hade två veckor kvar till semestern.
Ack så fel jag hade, jag har TRE veckor kvar. Jag går på semester den 13 juli. Allt jag hade planerat gick i stöpet.
Tex har jag bokat kattpensionat från den 10 juli för att åka till Dalarna. Men det är ok för jag kan ta ledigt från den 10 juli men jag hade ju tänkt åka till Åland samma vecka..........
Det här betyder att Jockes och min semester är totalt osynkad. Vi har en vecka tillsammans.
Jävla skit. Hur kul är det att ha semester ensam?
måndag, juni 22, 2009
Halvtid
Midsommar har passerat och vi går mot mörkare tider. Men än så länge kan vi njuta av de ljusa sommarnätterna. Det dröjer ju trots allt en dryg månad innan man börjar märka av mörkret igen.
Som vanligt så regnade midsommar bort. Hade man förväntat sig nåt annat?
Det traditionella firandet i Dalarna var det enda som gjorde högtiden rolig att fira. Midsommarstång, musik, fika, grill, spel och det allmänna pratandet kändes bra efter en enormt stressig arbetsvecka.
Och veckan hade verkligen varit FÖR stressig. När torsdagen kom var jag totalt slut i både kropp och knopp. Jag försökte springa en tur på kvällen men min kropp strejkade och jag flåsade som en säl i spåret.
Det hela blev ju inte bättre av att magen bestämde sig för att krångla i helgen också. Jävla skit.
Igår rann bägare över och jag grinade som en barnunge. Men det behövdes nog. Det lättade lite på trycket faktiskt.
Stressen över undersökningen på torsdag spär också på mitt dåliga humör. Jag vill bara få det överstökat. Jag hatar sjukhus, jag har sjukhusskräck. Faktiskt på riktigt. Sjukhus och sprutor får mig att må illa och bli yr i skallen.
Nu har jag bara två veckor kvar till semester och då ska jag börja med att låsa in mig och bara sova. Jag vill stänga ut världen och få vara ifred ett tag. Jag orkar knappt med mig själv längre.
Och inte blev det bättre av att Asta hade kissat ner inte bara sin egen sovigloo men även tvättkorgen som stod i hallen med helt nytvättade kläder och lakan. Bara att börja om från början, se glad ut och låtsas som det regnar.
Midsommar har passerat och vi går mot mörkare tider. Men än så länge kan vi njuta av de ljusa sommarnätterna. Det dröjer ju trots allt en dryg månad innan man börjar märka av mörkret igen.
Som vanligt så regnade midsommar bort. Hade man förväntat sig nåt annat?
Det traditionella firandet i Dalarna var det enda som gjorde högtiden rolig att fira. Midsommarstång, musik, fika, grill, spel och det allmänna pratandet kändes bra efter en enormt stressig arbetsvecka.
Och veckan hade verkligen varit FÖR stressig. När torsdagen kom var jag totalt slut i både kropp och knopp. Jag försökte springa en tur på kvällen men min kropp strejkade och jag flåsade som en säl i spåret.
Det hela blev ju inte bättre av att magen bestämde sig för att krångla i helgen också. Jävla skit.
Igår rann bägare över och jag grinade som en barnunge. Men det behövdes nog. Det lättade lite på trycket faktiskt.
Stressen över undersökningen på torsdag spär också på mitt dåliga humör. Jag vill bara få det överstökat. Jag hatar sjukhus, jag har sjukhusskräck. Faktiskt på riktigt. Sjukhus och sprutor får mig att må illa och bli yr i skallen.
Nu har jag bara två veckor kvar till semester och då ska jag börja med att låsa in mig och bara sova. Jag vill stänga ut världen och få vara ifred ett tag. Jag orkar knappt med mig själv längre.
Och inte blev det bättre av att Asta hade kissat ner inte bara sin egen sovigloo men även tvättkorgen som stod i hallen med helt nytvättade kläder och lakan. Bara att börja om från början, se glad ut och låtsas som det regnar.
lördag, juni 13, 2009
Helsingfors 12 Juni
Vilken skön resa! Det var helt lungt på havet, solen sken när vi lämnade Stockholm och vi satt länge ute på däck och njöt av Stockholms vackra skärgård. Eftersom det en torsdagkväll bestod de flesta av passagerarna av pensionärer, småbarnsfamiljer och vanliga resenärer som ska åka från A till B. Alltså inga partprissar alls.....förutom gruppen av fransmän då som sjöng och skrålade ute på däck halva natten men gjorde knappt en flyga förnär.
Efter att ha installerat oss i hytten, som dessvärre låg i aktern precis ovanför motornerna och bildäck, åt vi middag på en av restaurangerna ombord. Sen blev det en tur i tax-free för att spana in utbudet av godis, parfym, muminprylar och annat kul. När båten anlände till Åland, Mariehamn vid 23, 30 tiden så stod jag självklart på däck. jag kan bara inte missa chansen att få se mitt moderland :) Jag hade faktiskt velat kliva av och ringa brorsan för skjuts hem :)
Vi gick o la oss och efter en bullrig natts sömn åt vi frukost i buffén medan vi närmade oss Helsingfors. Det bjöds på pannkakor, våfflor, köttbullar, korvar, äggröra, gröt, yogurt, mackor, munkar mm. Med andra ord, vi gick proppmätta därifrån.
Kl 10 klev vi så äntligen iland i Helsingfors och begav oss först till Kristinegatan för att se om det fanns några spår efter mina släktingar där. Det visade sig att i stort sett hela gatan och kvarteret blivit ombyggt 1927. De gamla trähusen var alltså sen länge rivna och borta. Alla utom ett. Nr 12 står kvar än idag som ett minne över forna dagar under 1800 talet. Och till min glädje visade det sig att det var omgjort till ett museum som dessutom precis skulle öppna. Fri entré! Klart vi skulle gå in!! :)
De två guiderna på plats pratade knapphändig svenska men talade om för oss att vi var fria att se oss omkring själva. Så vi började i det minsta huset som stod på gården. Där fanns kläder och andra vardagspylsr utställda som ska ha använts under 1800 talet och så även några foton på familjen som bott där.
Det fanns även en stor fototavla som visade hur husen i kvarteret såg ut i början av 1900 talet och mitt hjärta tog ett glädjeskutt när jag såg att.......Kristiansgatan nr 9 fanns med!! Ett litet ruckligt hus med tillhörande gård och på trappan sitter en dam som jag med största sannolikhet kan säga är min farmors farmor Sofia Wilhelmina Roos. Hon står nämligen listad som gårdsägarinna på Kristiansgatan 9, Helsingfors i en katalog från 1880 talet och chansen att hon skulle ha flyttat är liten. Dessutom har vi hittat ett tidningsklipp från 1873 där det står att läsa om hur Sofia Wilhelmina efter sin mans död fått ärva ett hus på Brobergskajen i samma kvarter men sen pga lagliga orskaer fått problem med arvet. Troligtvis hade hon bara huset på Kristiangatan kvar. Så ja, jag är säker på att det är hon på bilden. Den är taget 1909 och hon dog 1919 i Helsingfors.
Alltså fatta! Hur stor är chansen att man springer på ett foto av sin släkting bara sådär? :)
Guiden berättade också att troligtvis var även huset på nr 9 inrett ungefär likadant som det på nr 12.
Resten av dagen gick åt till att titta på Helsingfors centrum. Vi hann aldrig åka ut till Sandudd begravningsplats för att titta på Roosarnas gravar. Det sparar jag till en annan gång. Efter att ha shoppat muminprylar, kollat igenom utbudet på "Akademen" (Akademiska bokhandeln), Stockmanns och Kampens galleria var det dags att dra sig tillbaka till båten.
Turen tillbaka till Stockholm skulle inte bli lika lugn som på torsdagen. Det var fullproppat med folk och alla skulle supa och festa. Jocke och jag gjorde ett smart val. Efter att båten lagt ut från Helsingfors kl. 17,30 och vi njutit av utsikten från soldäck gick vi på bio. Jepp, bio. Vi hade sett en bioaffisch på morgonen vid frukostbuffén. Dom skulle visa nya Star Trek filmen kl 18 och det skulle visa sig att vi var d enda som ville se. Vi fick alltså biosalongen helt för oss själva :) Najs! Så där satt vi sen i två timmar och njöt av bra film och en tyst biosalong.
Efter bion blev det åter en tur i taxfree, en macka i cafét och sen drog vi oss ner till hytten. Vi var båda rejält trötta efter dagen och jag somnade ganska snart. Vi vaknade sen vid fyratiden på morgonen av att färjan la till i Mariehamn igen. Vi somnade om och när vi vaknade nästa gång ar vi redan i Stockholms skärgård. Efter frukost satte vi oss vid ett fönster och bara tittade på alla stora skärgårdsvillor som kantade strandremosrna hela vägen in till Stockholm.
Behöver jag säga att det var skönt att få komma hem? Vi somnade båda två på soffan!!
Ikväll drog vi sen in till Norrtälje för att heja på Mia som sprang ultraloppet "Jättelångt" mellan Grisslehamn och Norrtälje (7 mil!!). Efter åtta blöta timmar i skog och mark sprang hon äntligen i mål vid 19, 40 tiden. Bra kämpat Mia!!!!!!!! :)
Nu ska jag lägga mig på soffan. Dra en filt över mig och fundera på när jag ska göra nästa Helsingforsresa. Det finns mer att utforska om min släkt i den staden och jag har en känsla att det kan finnas fler hemligheter som väntar!! :)
Kristiansgatan nr 12. Helsingfors äldsta bevarade trähus från 1808.
Ett tillhörande hus (bagarstuga?) på innergården. Hur mysigt som helst!
Stora huset från innergården sett.
Kristiansgatan nr 9, 1907. Med Sofia Wilhelmina på trappan! :)
Så här såg köket i träkåkarna ut på 1800-talet.
Salen med finporslinet på bordet :)
Kammaren.
Så här ser Kristiansgatan nr 9 ut idag.
Jocke på Kristiansgatan. Ja, han pekar finger......
Jag på trappan till den stora katedralen vid Senatstorget.
Mmmm, Valios apelsin-kinuski glass på Senatstorget :)
Vilken skön resa! Det var helt lungt på havet, solen sken när vi lämnade Stockholm och vi satt länge ute på däck och njöt av Stockholms vackra skärgård. Eftersom det en torsdagkväll bestod de flesta av passagerarna av pensionärer, småbarnsfamiljer och vanliga resenärer som ska åka från A till B. Alltså inga partprissar alls.....förutom gruppen av fransmän då som sjöng och skrålade ute på däck halva natten men gjorde knappt en flyga förnär.
Efter att ha installerat oss i hytten, som dessvärre låg i aktern precis ovanför motornerna och bildäck, åt vi middag på en av restaurangerna ombord. Sen blev det en tur i tax-free för att spana in utbudet av godis, parfym, muminprylar och annat kul. När båten anlände till Åland, Mariehamn vid 23, 30 tiden så stod jag självklart på däck. jag kan bara inte missa chansen att få se mitt moderland :) Jag hade faktiskt velat kliva av och ringa brorsan för skjuts hem :)
Vi gick o la oss och efter en bullrig natts sömn åt vi frukost i buffén medan vi närmade oss Helsingfors. Det bjöds på pannkakor, våfflor, köttbullar, korvar, äggröra, gröt, yogurt, mackor, munkar mm. Med andra ord, vi gick proppmätta därifrån.
Kl 10 klev vi så äntligen iland i Helsingfors och begav oss först till Kristinegatan för att se om det fanns några spår efter mina släktingar där. Det visade sig att i stort sett hela gatan och kvarteret blivit ombyggt 1927. De gamla trähusen var alltså sen länge rivna och borta. Alla utom ett. Nr 12 står kvar än idag som ett minne över forna dagar under 1800 talet. Och till min glädje visade det sig att det var omgjort till ett museum som dessutom precis skulle öppna. Fri entré! Klart vi skulle gå in!! :)
De två guiderna på plats pratade knapphändig svenska men talade om för oss att vi var fria att se oss omkring själva. Så vi började i det minsta huset som stod på gården. Där fanns kläder och andra vardagspylsr utställda som ska ha använts under 1800 talet och så även några foton på familjen som bott där.
Det fanns även en stor fototavla som visade hur husen i kvarteret såg ut i början av 1900 talet och mitt hjärta tog ett glädjeskutt när jag såg att.......Kristiansgatan nr 9 fanns med!! Ett litet ruckligt hus med tillhörande gård och på trappan sitter en dam som jag med största sannolikhet kan säga är min farmors farmor Sofia Wilhelmina Roos. Hon står nämligen listad som gårdsägarinna på Kristiansgatan 9, Helsingfors i en katalog från 1880 talet och chansen att hon skulle ha flyttat är liten. Dessutom har vi hittat ett tidningsklipp från 1873 där det står att läsa om hur Sofia Wilhelmina efter sin mans död fått ärva ett hus på Brobergskajen i samma kvarter men sen pga lagliga orskaer fått problem med arvet. Troligtvis hade hon bara huset på Kristiangatan kvar. Så ja, jag är säker på att det är hon på bilden. Den är taget 1909 och hon dog 1919 i Helsingfors.
Alltså fatta! Hur stor är chansen att man springer på ett foto av sin släkting bara sådär? :)
Guiden berättade också att troligtvis var även huset på nr 9 inrett ungefär likadant som det på nr 12.
Resten av dagen gick åt till att titta på Helsingfors centrum. Vi hann aldrig åka ut till Sandudd begravningsplats för att titta på Roosarnas gravar. Det sparar jag till en annan gång. Efter att ha shoppat muminprylar, kollat igenom utbudet på "Akademen" (Akademiska bokhandeln), Stockmanns och Kampens galleria var det dags att dra sig tillbaka till båten.
Turen tillbaka till Stockholm skulle inte bli lika lugn som på torsdagen. Det var fullproppat med folk och alla skulle supa och festa. Jocke och jag gjorde ett smart val. Efter att båten lagt ut från Helsingfors kl. 17,30 och vi njutit av utsikten från soldäck gick vi på bio. Jepp, bio. Vi hade sett en bioaffisch på morgonen vid frukostbuffén. Dom skulle visa nya Star Trek filmen kl 18 och det skulle visa sig att vi var d enda som ville se. Vi fick alltså biosalongen helt för oss själva :) Najs! Så där satt vi sen i två timmar och njöt av bra film och en tyst biosalong.
Efter bion blev det åter en tur i taxfree, en macka i cafét och sen drog vi oss ner till hytten. Vi var båda rejält trötta efter dagen och jag somnade ganska snart. Vi vaknade sen vid fyratiden på morgonen av att färjan la till i Mariehamn igen. Vi somnade om och när vi vaknade nästa gång ar vi redan i Stockholms skärgård. Efter frukost satte vi oss vid ett fönster och bara tittade på alla stora skärgårdsvillor som kantade strandremosrna hela vägen in till Stockholm.
Behöver jag säga att det var skönt att få komma hem? Vi somnade båda två på soffan!!
Ikväll drog vi sen in till Norrtälje för att heja på Mia som sprang ultraloppet "Jättelångt" mellan Grisslehamn och Norrtälje (7 mil!!). Efter åtta blöta timmar i skog och mark sprang hon äntligen i mål vid 19, 40 tiden. Bra kämpat Mia!!!!!!!! :)
Nu ska jag lägga mig på soffan. Dra en filt över mig och fundera på när jag ska göra nästa Helsingforsresa. Det finns mer att utforska om min släkt i den staden och jag har en känsla att det kan finnas fler hemligheter som väntar!! :)
Kristiansgatan nr 12. Helsingfors äldsta bevarade trähus från 1808.
Ett tillhörande hus (bagarstuga?) på innergården. Hur mysigt som helst!
Stora huset från innergården sett.
Kristiansgatan nr 9, 1907. Med Sofia Wilhelmina på trappan! :)
Så här såg köket i träkåkarna ut på 1800-talet.
Salen med finporslinet på bordet :)
Kammaren.
Så här ser Kristiansgatan nr 9 ut idag.
Jocke på Kristiansgatan. Ja, han pekar finger......
Jag på trappan till den stora katedralen vid Senatstorget.
Mmmm, Valios apelsin-kinuski glass på Senatstorget :)onsdag, juni 10, 2009
Vem tror du att du är??
Bild: Sveriges Radio
Min nya favoritserie är "Vem tror du att du är". Jag följde de svenska kändisarna och deras släkthistoria och nu är det engelska skådisar och kändisars tur. Igår var det John Hurt som ville leta upp sina påstådda irländska rötter. Men efter mycket letande och resande fram och tillbaka visade det sig att inte bara hade hans gammelfarmor ett dunkelt förflutet utan irländska rötter, hennes man hade tydligen varit en riktigt skojare och brett på ganska rejält när han framställde sig själv och sina rötter. I själva verket kom han från en riktig skojarsläkt med rötter i England. Han var inte ens adlig som han hade fått släkten att tro.
Det hela slutade med att John Hurt mycket argt och besviket konstaterade att han inte hade några irländska rötter. Han var ledsen och irriterad på sin förfader.
Och jag förstår honom. I vår släkt ryktades det som att farmors släkt ursprungligen kom från Sverige och Dalarna. men ingen visste ju hur, när och varför.
När jag sen fick bekräftat att detta faktiskt stämde, att vi har rötter i Falun så spred sig en enorm glädje i mig. Jag hade hoppats hela tiden att jag hade rötter i Dalarna och det visade sig vara sant. Hade det inte varit det så skulle jag nog ha känt samma besvikelse som John Hurt.
Tänk att gamla släktingar som man aldrig träffat kan kännas så nära och angelägna ändå. dom är ju trots allt vårt ursprung, vi bär samma gener, samma blod rinner i våra ådror och vi har mycket mer gemensamt än vad man kan tro.
Jag är så stolt över mitt ursprung. I mitt blod rinner det åländskt, finlandssvenskt och dalablod. (utspätt med andra landskap också). Och trots att jag är glad över mitt finländska medborgarskap så är jag nog mest nöjd med mitt finlandssvenska ursprung. Jag är alltså inte riktigt finne om man säger så. Mormors föräldrar var från Österbotten och Södra Finland, men dom var inte finnar, dom var finlandssvenskar.
Tänk mer Mark Levengood. Han är finlandssvensk med åländska rötter (Kökar). Precis som jag!
Och det bästa av allt, mina barn kommer att föra arvet vidare, dalablod blandat med finlandssvenskt och åländskt. Varför bryta ett bra koncept? ;)
Bild: Sveriges RadioMin nya favoritserie är "Vem tror du att du är". Jag följde de svenska kändisarna och deras släkthistoria och nu är det engelska skådisar och kändisars tur. Igår var det John Hurt som ville leta upp sina påstådda irländska rötter. Men efter mycket letande och resande fram och tillbaka visade det sig att inte bara hade hans gammelfarmor ett dunkelt förflutet utan irländska rötter, hennes man hade tydligen varit en riktigt skojare och brett på ganska rejält när han framställde sig själv och sina rötter. I själva verket kom han från en riktig skojarsläkt med rötter i England. Han var inte ens adlig som han hade fått släkten att tro.
Det hela slutade med att John Hurt mycket argt och besviket konstaterade att han inte hade några irländska rötter. Han var ledsen och irriterad på sin förfader.
Och jag förstår honom. I vår släkt ryktades det som att farmors släkt ursprungligen kom från Sverige och Dalarna. men ingen visste ju hur, när och varför.
När jag sen fick bekräftat att detta faktiskt stämde, att vi har rötter i Falun så spred sig en enorm glädje i mig. Jag hade hoppats hela tiden att jag hade rötter i Dalarna och det visade sig vara sant. Hade det inte varit det så skulle jag nog ha känt samma besvikelse som John Hurt.
Tänk att gamla släktingar som man aldrig träffat kan kännas så nära och angelägna ändå. dom är ju trots allt vårt ursprung, vi bär samma gener, samma blod rinner i våra ådror och vi har mycket mer gemensamt än vad man kan tro.
Jag är så stolt över mitt ursprung. I mitt blod rinner det åländskt, finlandssvenskt och dalablod. (utspätt med andra landskap också). Och trots att jag är glad över mitt finländska medborgarskap så är jag nog mest nöjd med mitt finlandssvenska ursprung. Jag är alltså inte riktigt finne om man säger så. Mormors föräldrar var från Österbotten och Södra Finland, men dom var inte finnar, dom var finlandssvenskar.
Tänk mer Mark Levengood. Han är finlandssvensk med åländska rötter (Kökar). Precis som jag!
Och det bästa av allt, mina barn kommer att föra arvet vidare, dalablod blandat med finlandssvenskt och åländskt. Varför bryta ett bra koncept? ;)
tisdag, juni 09, 2009
Tiden går så fort!!
På torsdag åker vi till Helsingfors och nästa helg är det redan midsommar. Jag fattar inte, jag hänger inte alls med, tiden går alldeles för fort!!
Och helgen därefter ska jag antagligen till Åland för att fira brorsan och sen är det PSB på Cirkus söndag kväll.
Jag har iaf inga problem med att få tiden att gå vad det verkar!
Efter en två veckor dryg förkylning har jag lite smått börjat komma igång med träningen igen. Det känns inte alls roligt när flåset börjar bli ansträngt och byxorna spänner åt. Har smygstartat med många och långa promenader och igår blev det ett jympapass på lunchen OCH stavcross på kvällen. Sen somnade jag gott.
Jag har fått många och bra tips på vandringleder både i Roslagen och i Stockholm med omnejd och jag tänker åtminstonde vandra en eller två i sommar. Jag älskar att vandra i skogen med matsäck och endast skog, djur och fåglar som sällskap.
Skogen är min kyrka måste jag nog säga. I skogen mår jag bra. Det ligger nog i mitt blod tror jag.
Efter förra veckans fullspäckade arbetsvecka så har tempot lugnat ner sig betydligt nu.
Kunde jag skulle jag ta semester från maj-september. Bästa tiden på året.
Men nu, sortera post.
På torsdag åker vi till Helsingfors och nästa helg är det redan midsommar. Jag fattar inte, jag hänger inte alls med, tiden går alldeles för fort!!
Och helgen därefter ska jag antagligen till Åland för att fira brorsan och sen är det PSB på Cirkus söndag kväll.
Jag har iaf inga problem med att få tiden att gå vad det verkar!
Efter en två veckor dryg förkylning har jag lite smått börjat komma igång med träningen igen. Det känns inte alls roligt när flåset börjar bli ansträngt och byxorna spänner åt. Har smygstartat med många och långa promenader och igår blev det ett jympapass på lunchen OCH stavcross på kvällen. Sen somnade jag gott.
Jag har fått många och bra tips på vandringleder både i Roslagen och i Stockholm med omnejd och jag tänker åtminstonde vandra en eller två i sommar. Jag älskar att vandra i skogen med matsäck och endast skog, djur och fåglar som sällskap.
Skogen är min kyrka måste jag nog säga. I skogen mår jag bra. Det ligger nog i mitt blod tror jag.
Efter förra veckans fullspäckade arbetsvecka så har tempot lugnat ner sig betydligt nu.
Kunde jag skulle jag ta semester från maj-september. Bästa tiden på året.
Men nu, sortera post.
torsdag, juni 04, 2009
Busy bee
Äntligen har jag fått mer att göra på jobbet. Det började bli ganska trist att sitta av tiden men direkt efter min korta Rom semester så började karusellen. Jag ska hjälpa till med ekonomibiten på vårt norska kontor. Dvs jag ska ta emot post, kontera och lägga in fakturor, fixa betalningar och ta ut rapporter. Den här veckan har varit heeeelt galen. Inte nog med att jag måste anstränga mig lite extra för att förstå vad fakturorna handlar om, jag måste även hitta rätt konto och kostnadsställe, bolla ärenden med Holland och England och har en hel MASSA nytt som jag måste lära mig.
Det är kul med en ny utmaning men jag hoppas verkligen inte att detta går överstyr och blir ett stressmoment.
Jag kommer vara en hejare på norska när det här är över :)
Kul är ju också att jag nu har mer kontakt med holländarna, engelsmännen och även amerikanarna så det blir till att damma av engelskan, precis vad jag behöver. Jag har ju tappat så mkt av engelskan sen jag kom hem från min tvååriga vistelse i London för ca 16 år sen. Man blir liksom lite ringrostig..........och nu är det även en massa nya bokförings och ekonomi ord som jag måste lära mig, både på norska och engelska.
Det ska bli skönt med helg och tid över att fortsätta släktforska på :)
Äntligen har jag fått mer att göra på jobbet. Det började bli ganska trist att sitta av tiden men direkt efter min korta Rom semester så började karusellen. Jag ska hjälpa till med ekonomibiten på vårt norska kontor. Dvs jag ska ta emot post, kontera och lägga in fakturor, fixa betalningar och ta ut rapporter. Den här veckan har varit heeeelt galen. Inte nog med att jag måste anstränga mig lite extra för att förstå vad fakturorna handlar om, jag måste även hitta rätt konto och kostnadsställe, bolla ärenden med Holland och England och har en hel MASSA nytt som jag måste lära mig.
Det är kul med en ny utmaning men jag hoppas verkligen inte att detta går överstyr och blir ett stressmoment.
Jag kommer vara en hejare på norska när det här är över :)
Kul är ju också att jag nu har mer kontakt med holländarna, engelsmännen och även amerikanarna så det blir till att damma av engelskan, precis vad jag behöver. Jag har ju tappat så mkt av engelskan sen jag kom hem från min tvååriga vistelse i London för ca 16 år sen. Man blir liksom lite ringrostig..........och nu är det även en massa nya bokförings och ekonomi ord som jag måste lära mig, både på norska och engelska.
Det ska bli skönt med helg och tid över att fortsätta släktforska på :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)