Jag har under påskens inledning roat mig med att se två filmer om två helt olika kvinnor som båda ägde en ENORM vilja och kraft att få igenom nästan allt de ville. Igår var jag på bio och så "La vie en rose", filmen om Edith Piafs liv. I över två timmar satt jag med tårar i ögonen och kunde inget annat än bara låta mig drunkna i detta tragiska levnadsöde men samtidigt njöt jag av musiken och det faktum att hon faktiskt trots sin barndom lyckades med nånting här i livet. Jag grät när jag gick ut ur bion och jag hade svårt att prata när jag pratade med Jocke strax efteråt. Jag kunde ju inte bara släppa lös tårarna mitt i Kista centrum så jag fick hålla mig tills jag kom hem. Jobbigt men det gick. Väl hemma slog jag på en Edith Piaf skiva, lyssnade och lät tårarna strömma. Det här är en film som redan nu fått en plats i mitt hjärta.
Precis som den filmen jag just sett idag, Mommie Dearest. Jag introducerades till denna film för kanske 10 år sen när min kompis och några andra gjorde en dragshow med lånade repliker från ovan nämda film. Jag skrattade så jag grät och såg showen kväll efter kväll efter kväll. När jag sen äntligen fick se filmen så kunde jag i stort sett redan handlingen. Nu lär ju filmen vara baserad på en bok skriven av Christina Crawford, adoptivdotter till filmstjärnan Joan Crawford. I boken skriver hon om sin och sin brors tragiska uppväxt hos denna kvinna som ska ha slagit dom, skrikit på dom och betett sig allmän psykotiskt. Huruvida detta är sant eller inte tvistas det fortfarande om. Faktum kvarstår dock att filmen är riktigt underhållande (det allvarliga temat till trots) och Faye Dunaway gör ett utomordentlig insats som Joan Crawford och filmen innehåller några riktigt klassiska scener och repliker som är svåra att glömma....
"No mooore wirehangers in this closet!!!!!!!!!!!!!!!"
Och en sak till som jag gillar med dessa två kvinnor.....ögonbrynen...kolla in bilderna noggrant!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar