Det är tungt att bära världen på sina axlar.

Nu går det neråt. Sakta men säkert neråt. Känner mig sårbar igen och blir lätt sur och irriterad. Mina batterier är snart slut och jag är i desperat behov av laddning. Det är ungerfär som på ett Tv-spel där hjälten/hjältinnan utkämpat ett stort slag och fått motstå en del stötar och smällar. Man ser på den lilla "livskraftsmätaren" i hörnet att det är inte långt kvar. Åtgärder måste vidtas innan det är försent. Antingen se till att vinna slaget bums eller fly och försöka hitta livselixiret som återger kraften att leva. Så vad väljer jag då? Ja, just nu så har jag åtminstonde lite krafter kvar så att jag orkar stanna och slåss, om än så lite men iallafall, jag slåss. Det är motgångar på jobbet, i skolan, hemma, ja på de flesta plan just nu. Jag ska tampas med tusen arbetsuppgifter (och jag klagar verkligen inte över dom) samtidigt som jag får skit från en med (mot?)arbetare om att jag inte hjälper henne tillräckligt mycket. Jaha. Men hur var det nu igen? Hon har inte betett sig speciellt varmt mot mig, i hennes ögon är jag en nolla. Hon slänger fram en hög med jobb som ska vara färdigt helst för fem minuter sen och nu sist så hade inte ens orkat bemöda sig om att informera mig om att höra efter om jag kunde hjläpa till med att bränna ett gäng CD-skivor. Att jag inte har tillgång till en cd-brännare hörde tydligen inte till det väsentliga. Jag är hennes "slav" och det är helt mitt problem att lösa, inte hennes. Nu har hon klagat hos chefen och ett möte ska till nästa vecka. Jag måste verkligen vässa klorna och förbli skärpt. I helgen ska jag skriva ner allt jag har att säga så att inget går obemärkt förbi.
I skolan gör jag inte mkt väsen av mig men jag försöker ändå att göra en insats på lektionerna. Men jag blir inte klok på vår lärare. Han är skitbra och inspirerande men så fort jag har försökt att fråga om hjälp eller kommit med en kommentar så är det som om konversationen bryts på nåt sätt. Är det för att jag kommer med helt ointressanta åsikter eller? Jag får liksom inget grepp om situationen. Igår sa vår lärare dock att vi var den bästa gruppen han har haft på länge och att han ser potensial hos oss. Han önskade att vi alla väljer att fortsätta i höst. Jag har fått bra betyg på uppgifterna jag har lämnat in men vår knapphändiga muntliga kontakt gör mig osäker på vad han egentligen tycker om min kunskaper. Uppfattar han mig som en dum bimbo eller en tjej med intresse som har möjligheter att komma nån vart? Jag har beslutat mig för att ta ett snack med honom inför specialarbetet nu i vår. Jag måste få veta. För övrigt så är ekonomin i botten men det är skönt att inte ha några tyngre skulder hängandes över mig. Det enda är nu att bilen måste lagas vilket kommer kosta mig 2000:-...........inget jag kan göra nåt åt nu men jag överväger att inte åka till min kompis på lördag för att få bilen kollad eftersom jag inte står ut med deras eviga tjat om hur jag missköter min bil. Dom får mig att känna mig som skit. Att dom minsann har jobbat o sparat ihop sina pengar som dom köpt bil o hus för men jag mitt dumma våp har gått o tagit ett lån o köpt en helt onödigt dyr bil som jag nu inte ens har vett att sköta enligt konstens alla regler. Nä, jag orkar inte med dom moralkakorna nu....

Till helgen ska jag njuta av långa och goda frukostar, lösa korsord i mängder, ligga under en filt i sängen o kolla på Det okända, måla mina naglar rosa, träna arslet av mig och framförallt plugga och njuta av det jag gillar mest, en god bok.