Ibland så tänker att att gud så patetiskt mitt liv är. Så helt jävla sjukt vrickat o vridet. I stort sett 50% av mina vänner från skoltiden har bildat familj och resterade 50% har haft tillräckligt mycket med vett för att faktiskt göra nåt av sina liv. Medan jag, ynka skit, fortfarande inte har:
- ett schysst sparkapital på banken
- egen bostadsrätt
- ett jobb jag trivs med
- barn
- ordning på min ekonomi
- en plan
- en vettig utbildning
och istället för att göra nåt åt skiten så tar jag helt felaktiga beslut, slösar ännu mer pengar, skiter i att ta ansvar och funderar över följande:
- jag kanske skulle börja ägna mig åt lajv och bli en medeltida kvinna vid namn Anna
- jag kanske skulle ta och slösa 2000:- på en kurs i höst
- jag kanske skulle fortsätta läsa sporadiska kurser på universitetet bara för att ha nåt att göra och för att fortsätta mitt eviga sökande efter mig själv
- jag kanske skulle stanna kvar på mitt trista jobb och dämpa min ångest med mera godis
- jag kanske skulle ge upp mina tankar om att nånsin bli mamma eftersom jag ändå inte har någon som vill bilda familj
- jag kanske bara ska fortsätta trampa i samma gamla vanliga hjulspår eftersom det är bekvämast så.
Jag orkar snart inte med mig själv.
2 kommentarer:
varför vill inte min konstiga bror ta ett steg fram i ert förhållande? är han rädd för något eller är han bara dum?
han är väl för bekväm för förändring.. han är väl rädd för att ta ansvar eller något. vad säger han när du tar upp det? jag skulle få ett utbrott och tvinga ur honom en anledning.
Skicka en kommentar