Adventstid, stresstid?

Första advent på söndag!! Hjälp! Jag har inte en hunnit tänka på ljusstakar, tomtar eller annat pynt. Men jag älskar julen och ALLT ska upp i år igen.
Imorgon är årets första julbord inbokat, dagskryssning med Friskisgänget till Åland. Planerar att äta en massa god mat och shoppa både vin och choklad.
Nästa fredag, JulREA på Börsen med jobbet och sen blir det Tomterace med Friskis den 15:e.
Julgodis ska lagas, de sista julklapparna inhandlas och granen ska pyntas. Lussebullar ska bakas och kanske även ett och annat julbröd.
Julstress är kul stress. Om man gör det på rätt sätt. Dessutom har man ju faktiskt nånting riktigt trevligt att se fram emot i slutändan, eller hur?

Vad är det med fucking jävla tönt Sverige???

There, I said it!
"Jag har aldrig gillat dig". Var det så jäkla svårt? Nä, orden bara rullade ur munnen på mig, dom har länge legat bak i munnnen och väntat. Nu kom dom, som en babyspya.
Jag vet att folk i närheten tyckte det var onödigt, "och hur kan man säga nåt sånt??".
Ja, hur kan man? Pröva, öppna munnnen och säg det.
Jag känner mig lättat nu efteråt. Jag behövde säga det. Få det ur mig.
För jag gillar verkligen inte just den här personen. En som ljuger, snokar och ger sken av att vara så jävla omtänksam och trevlig kan jag inte gilla. Så är det bara.
Eller ska jag spela ett spel? Lägga locket på? För det är väl så vi gör här i jävla tönt Sverige??

Visst, jag får säkert nån skit för det här sen. Men so what? Varför, VARFÖR ska man behöva gå med sin ilska utan att få utlopp för det?
Visst man behöver inte vara elak men det här har pågått i åtta år. Jag har byggt upp en viss frustration som bara blir större och större. Den måste få utlopp förr eller senare. Begär inte att jag ska svälja klumpen och gå vidare. Tumören växer ALLTID.

Nu är det som det är. Jag kan inte backa tiden och få det ogjort. Jag vill heller inte ha det ogjort. Jag har velat säga detta hur länge som helst och nu bubblade det upp.

Något att fundera på och ta lärdom av kanske?

Totalt insnöad!!

Stormen som drog in över Upplandskusten i söndagsnatt resulterade i snökaos i Roslagen.
Med följd av att ALLA bussar drogs in.
Jag följde trafiknyheterna på både TV och internet igår morse när jag klev upp och ett tag så såg det faktiskt ut som att Rimbobussen skulle gå men på väg ner till buss stationen mötte jag en kvinna som sa att det var helt meningslöst att vänta. Det skulle inte komma någon buss....alls.
så jag vände hem, kokade kaffe, bänkade mig i soffan framför morgonnyheterna och följde trafikläget under en timme. När klockan slog 08,15 meddelades det att alla bussar i Roslagen fortfarande var indragna och det var ovisst när de skulle börja rulla igen. Samtidigt meddelande SMHI att mer snö var på väg in över Upplandskusten.
Det var bara att retirera. Jag var insnöad och jag skulle inte komma till jobbet, punkt slut. Det blev att jobba hemma istället.
Men, jag ska inte klaga för ute föll stora fina flingor och allt var sådär fint och juligt vitt. Både köksfönstret och vardagsrumsfönstret var totalt insnöat vilket adderade till vinterkänslan.

Båda katter var väldigt konfunderade över varför matte gått och kommit tillbaka så snabbt men insåg sen att det skulle bli en heldag extra med matte och båda somnade snart nöjda på sina favoritställen. Själv startade jag igång datorn, tog hand om några jobbärenden som jag kunde fixa hemifrån, svara i telefon och kokade sen en stor kopp thé och slog upp mina kursböcker.
Aaah, en heldag extra att läsa!! Klassisk musik, rykande hett thé och ca 30 sidor Europas medeltid...ahhhh! Kunde inte bli bättre :)
Dessutom förblev alla bussar inställda under hela dagen......

På kvällen skulle jag leda ett stavcrosspass på Friskis men jag räknade inte med att någon skulle komma. Trots att vindarna hade mojnat och endast stora vita flingor föll.
Det kom en. Jippi! Eftersom hon även tränar jogg med mig beslutade vi två oss för att lämna stavarna och springa i snön istället. Det blev en väldigt uppfriskande timme ute i snöfall och djupsnö och halka men helt superskön träning.

Glad och nöjd återvände jag hem, åt min ugnsbakade lax och kröp sen ner i sängen för att läsa lite mer innan jag släckte.

Det råder fortfarande visst snökaos i Roslagen men idag kom det iaf en buss, även om dom inte höll tidtabellen. Återstår att se nu om jag även kan ta mig hem ikväll.
Jag hoppas verkligen eftersom jag planerat att vaccinera båda missar ikväll då veterinären har kvällsdrop-in till kl. 19.

Ibland är livet lite crazy helt enkelt :)

Bättre sent än aldrig

Men här antar jag Linneas utmaning och skriver sju saker om mig själv :)

1. Jag älskar att titta på månen och stjärnhimlen. Kan stanna upp vart som helst och betrakta.

2. Jag var en riktig soffpotatis som ung, orkade inte ens promenera.

3. Jag har pratat med hypnotisören Paul McKenna i telefon.

4. Calle Norlén bad mig hämta ut hans jacka från garderoben på Patricia en kväll när han stötte på min bästis Magnus. Ganska så fräckt med tanke på att man var tvungen att betala avgift när man hämtade ut kläderna!!

5. Jag har aldrig solat solarium

6. Jag har stått i publiken på Top of the Pops på BBC i London. (90-talet!!)

7. Jag har nästan fått en snyting av Jonas Gardell. Inte med meningen dock. Han stod och pratade med Mark på Kulturhuset när jag råkade gå förbi. Som ni alla vet gestikulerar Jonas ganska yvigt och han slängde ut sin arm i samma stund som jag gick förbi........
När min kompis Micke några år senare träffade Gardell berättade han detta för honom varvid Jonas skämtsamt bad honom hälsa till mig att "Nästa gång får hon en riktig snyting!"

Både snygg och rolig, André Wickström del 2

Leila rules!!



Tack till recept.nu

Jag fullkomligt älskar att läsa Leilas recept. Jag kan läsa dom om och om igen och hennes TV program kan jag se hur många gånger som helst.
Herregud vad hon kan laga goda saker!!

E lite sugen på att laga Glace au four till helgen........

Jag kan inte sluta tjata :)




Men här är foton och film från Nordic Military trainingen vi gjorde förra veckan :)

Se om ni kan hitta mig, jag dyker upp på flera ställen, trött, eländig o stel som en planka :)

Bara att ta för sig....eller?

Jag brukar alltid lyssna på P1 när jag äter frukost. Mest för att jag har tröttnat på poppig stressmusik och hypade programledare, speciellt på morgonen. Jag vill vakna och äta i lugn och ro. Varje morgon kl. 06,50 sänds ett lite tänkvärt inlägg kallat "Tankar för dagen" där kända och mindre kända journalister, författare, politiker m fl gör små funderingar över livet och vår vardag. Dagens tanke var så himla bra så jag kände mig tvungen att blogga om den.
Hur mycket ska vi egentligen ta för oss i samhället? Den kvinnliga prästen som funderade kring detta berättade om en händelse hon varit med om en regnig söndag eftermiddag, här i vårt land, det fina Sverige. Hon stod med ett gäng andra medborgare och väntade på en buss som aldrig kom. Till slut tröttnade några och ringde taxi. De gick iväg till en närliggande parkeingsplats för att invänta bilarna. En liten stund senare tröttnade öven några till som då går upp på vägen och möter de taxibilar som just blivit bokade. Vad händer, jo, de hoppar in i bilarna och kvar står beställarna på parkeringen. Ta för dig Svensson!
Nu frågar vår präst här om nån kan tänka sig att dela på en taxi. Javisst, två personer nappar och de kliver in i en bil. Nästan framme vid slutdestinationen hoppar helt plötsligt den ena personen ur bilen utan ett ord och strax där efter lämnar även den andra passageraren bilen med orden "Du tar väl notan va?", stänger dörren och sticker iväg. Ta för dig Svensson!

Vi är inte längre de varma, omtänksamma och pålitliga svenskarna längre. Vi bjuder inte, frågar inte, vi TAR FÖR OSS. Det verkar vara den nya normen att leva efter.

Men är det verkligen i ett sånt samhälle vi vill leva? Är det verkligen så vi vill att våra barn ska växa upp?
Roffa åt dig, se till att du får men ingen annan. Det handlar inte längre om att köa till bussen längre, vi ställer oss i klunga, försöker smita före andra och helst, om det gick (och även om det inte går) så borde man väl kunna kliva på bussen två och två, eller hur? För viktigast är att JAG får sitta, sen skiter jag i resten. Viktigast är att JAG kommer undan, att JAG slipper betala, att JAG får det allra bästa.

Nu ställer jag samma fråga som den kvinliga prästen imorse. Vad händer i en krissituation? Hur kommer denna "Ta för dig" mentalitet fungera då? Vem kan man egentligen lita på att dom kommer hjälpa dig i en krissituation?? När vi redan idag lämnar påkörda människor liggande på vägen utan att stanna?

Fundera på det en stund nu.

Read alla bout it!

Detta är vad jag genomförde för en vecka sen kl. 06,15!! :)

Både snygg och rolig, André Wickström såklart!!

Det här med att lita på varandra

Oj, så jäkla svårt. Jag har har ett förtroende problem med folk. Har skitsvårt att lita på folk, faktiskt. Kanske har det att göra med att jag blivit lurad så många gånger, kanske har det att göra med att folk kan vara så genomfalska och rent av idiotiska som ligger bakom. Men jag har verkligen svårt att lita på många.
Man säger en sak och menar en annan.
Jag känner en som ler med munnen men inte med ögonen. Det syns direkt om den personen menar det den säger.
Andra pladdrar på i 180 men lyssnar inte ens på vad jag har att säga. Skulle du lita på en sån människa? Nä, trodde väl det. Inte jag heller.
Sen finns det dom som inte kan fråga rakt ut utan ska prata lent och luddigt runt omkring, fråga, höra sig för, låtsas att det inte finns någon egentlig mening bakom frågorna. Bara bra att veta liksom.......mmmm visst, visst.

Det finns två personen just nu som får det att klia under huden på mig. Pratar så brett och vitt och ska vara såååå trevliga och hjälpsamma fast man vet, man VET att det bara är skådespel.
Tyvärr, ni kan snacka hur mycket ni vill men jag litar iallafall inte på er. Aldrig nånsin. Det har ni själva sett till. Så jävla jobbigt att behöva träffa er varje dag bara.......

Kan någon vara vänlig och ta mig härifrån?

Jag försöker verkligen vara en god medmänniska men ibland tryter även mina krafter. Irritationen växer och det är svårt att hålla inne alla elakheter man vill kläcka ur sig. Ändå så håller jag inne på typ 98% av allt jag egentligen skulle vilja ha sagt. Kanske lika bra det eftersom jag förmodligen annars skulle råka väldigt illa ut.

Idag är jag fruktansvärt trött och seg och längtar efter att få bädda ner mig under en varm filt framför Tv´n. Det är också just det jag planerar att göra.......efter att jag har tränat.
Egentligen borde jag ta ut några av mina sparade semesterdagar men jag e snål och vill spara till senare. Dumt? Ja, kanske det men så funkar jag. Dumsnål o dumdryg.

Han tog orden ur min mun!

http://www.aftonbladet.se/wendela/article3763956.ab

Precis det jag alltid tänkt och tyckt!
Folk fattar inte vilken öm jäkla tå de trampar på ibland.
Allting är inte så jävla självklart jämt.

Segt som kola

Att det ska vara så trögt att komma igång igen med ett nytt Moment. Måste, måste, måste börja läsa om feodalismen nu. Jag vill ju men tröttheten tar överhanden. Men OK, jag gör ett försök ikväll. Jag har tom boken med mig till jobbet idag så jag har ingen ursäkt att inte läsa på bussen hem, eller hur? Eller jo. Deckaren jag läser just nu. Den är allt för spännande........ :)

Träningsvärken håller i sig än men börjar sakta avta, men det går verkligen SAKTA. Jag har fortfarande problem med att gå nerför trappor och backar och sitter jag för länge så är det knappt att jag kan resa mig upp igen. Hehe, but it was ALL worth it!!
En liten röst inom mig viskar hela tiden att jag nog ändå borde anmäla mig till campen som börjar nästa vecka men mitt sunda förnuft tar över. Ja, jag vill och ja, jag ska men inte nu. Så många gånger jag har tagit mig vatten över huvet och bokat upp mig på fler saker än jag kan hantera samtidigt och så många gånger som allting runnit ut i sanden och jag har stressat sönder mig själv. Nej, nu tar jag ansvar för mig själv. En sak i taget. Jag bygger upp, en sten i taget och när jag är redo, DÅ kör jag så det ryker!! :)

men jag börjar ikväll med att åka hem och steka pannkakor åt min sjuka pojkvän, sen läsa det som måste läsas för att sen lägga mig inte alltför sent.

Imorgon är det fredag och inplanerad träning. Jympa, löpträning eller annat? Jag gör det jag känner för helt enkelt :)

Ha, det gick ju!

Nyss hemkommen från Friskis kan jag konstatera att jag faktiskt lyckades, med smärta i benen, jogga runt 5 km och köra tre styrkestationer med min grupp. Fem pers kom ikväll och det var mitt jobb att ge dom bra träning.
Jag envisas med att de ska tänka sig sjävla som "löpare", oavsett hur sakta eller fort de springer. Det är min bestämda åsikt att det är där man måste börja om man ska kunna ta sig själv och sin löpträning på allvar. Dom kommer varje vecka och levererar, svetten sprutar, andningen är ansträngd, men dom GÖR det. Trots detta så verkar dom inte vilja sätta sig in i rollen som löpare. Och visst, bilden av en löpare är väl oftast marathon eller långdistanslöparen som springer milen på 40 min eller mindre och ser sådär avslappnat cool ut. Men vad tusan, de som springer 5 km och ger järnet, kämpar sig uppför backarna och kanske måste stanna till och pusta en liten stund, vad är dom då? Motionärer? javisst, det kan man väl säga, men dom befinner sig likväl ute i löparspåret precis som alla andra. Alltså, dom är löpare :) Och jag kommer fortsätta mala detta för min grupp. Dessa 5 km vi avverkar är deras marathon, deras lopp, deras mål.
Och att se dom utvecklas och förbättras ger mig bara mer styrka och positiv energi.

För en dag kommer dom också springa en mil, två mil, tre mil, ja kanske ett helt marathon och dom har varit löpare all the way!! :)

No pain no gain

Två dagar senare och jag kan fortfarande inte gå ordentligt :) Men vetskapen om att
a) smärtan går över och
b) jag har jobbat med kroppen på ett positivt sätt gör att jag står ut med smärtan.
Jag kan ta det.
Ikväll ska jag leda ett baspass joggcross på Friskis igen. Jag kan fortfarande inte springa men leda ska jag. Det bara måste gå. Jag tänker inte och vill inte svika mina motionärer nu. Dom kämpar på sin nivå och dom gör det så himla bra!! Vecka efter vecka joggar dom ca 5 km och tränar styrka på vägen och dom ger inte upp.
Det är från deras kämpaglöd som jag delvis hämtar min styrka att klara av mina mål. Kan dom så kan jag. Mitt pass är deras Nordic Military training. Det är skitjobbigt, mjölksyra i benen och uppförsbackarna är en utmaning. Men vi gör det tillsammans. Och dom gör framsteg. Men framförallt, dom kommer tillbaka vecka efter vecka. Jag ger dom redskapen och kunskap om hur de ska använda dom och sen är det upp till dom att göra det bästa av det. Jag ställer inga krav utan ger dom pepp, goda råd och förhoppningsvis en massa positiv energi.

Så ikväll ska jag bita ihop, värma upp ordentligt innan passet och se till att ge dessa människor ännu ett kvalitativt träningspass.
Together we can do it!! :)

Full pott!!

Godkänd.
Godkänd.
Godkänd.

Smärta på en helt annan nivå

Det var länge sen jag hade träningsvärk. Alltså, RIKTIG träningsvärk. Men idag kan jag summera mina lårmuskler med ett enda ord, SMÄRTA.
Jag går som en nyfödd kalv, vinglar hit och dit på ostadiga ben. Kan inte gå nerför trappor, kan definitivt inte gå i nerförsbacke och sätter jag mig ner så kommer jag knappt upp igen. (ni kan själva räkna ut hur det är att gå på toa)
Ändå funderar jag på att testa Nordic Military training igen. Men inte nu. Nästa camp börjar på måndag och kör på i sex veckor framöver fram till jul. Men det blir utan Suss. Men framåt våren tänkte jag däremot ge mig på utmaningen igen. Först ska jag landa i mig själv och ägna mig åt varierad träning i alla former.

Samtidigt kan jag inget annat än att bara hålla med de röster som under senaste dygnet sagt att jag måste vara galen som gav mig i kast med denna typ av träning.
Javisst, lite galen är jag nog men det är väl det som krävs för att man ska våga ta klivet och pröva på nya saker.
Det är ok att vara galen, blandat med en liten guntta sunt förnuft. Det finns ju faktiskt gränser för vad jag skulle göra men det är långt kvar dit än :)

Hon bara fortsätter leverera!!

ÄNTLIGEN är jag färdig med mina två essäer. Tack vare Jockes Oslo resa så fick jag massor med tid över till mig själv och kunde skriva klart allt. Igår eftermiddag skickade jag iväg hela paketet. En vecka försenad men man kan ju inte alltid vara perfekt, eller hur? ;)
Sen blev det tidigt i säng, närmare bestämt kl. 21,00. Väckarklockan stod på ringning kl 04,00. Uppstigning, påklädning, stadig frukost och sen bussen till stan kl. 5.
Varför detta kan man fråga sig.
Jo, imorse deltog jag i mitt livs första pass på Nordic Military training!!
Det var ett gratis "prova på" pass som MarathonMia och jag hade anmält oss till. 06,15 stod vi uppställda tillsammans med ca 60 andra glada entusiaster. Vi började med att värma upp med löpning sen gick vi över till att hoppa fram och tillbaka över ett ler- och vattenfyllt dike. Redan på första hoppet snavade jag och plumsade i med ena foten *splatt* och jag hade lera upp till knät. Vi hoppade vidare, ledarna peppade oss att öka farten och det var banne mig ingen lek!! Sen avslutade vi med plankan och armhävningar, sådärja, då var även tröjarmarna leriga.
Vi fortsatte så löpningen fram till en backe där vi skulle hoppa grodhopp, gå med anksteg och utfall nerför, sen springa över en lerig gräsplätt för att avsluta varvet med att springa uppför en lika lerig backe och kliva över ett räcke. Sen upprepades samma procedur igen typ 8 varv eller mer. Så ner på marken igen i plankan och kålmasken. Nu började mjölksyran kännas i benen. Vi sprang vidare fram till en sankmark där vi gjorde allt från vanliga upphopp, utfall med hopp, armhävningar (vi var tvugna att gå på alla fyra för att ställa oss i position och gjorde vi fel fick vi göra om allt!!), vi låg ner på marken och jobbade med mage och avslutade sen med att rulla runt helt.......i plaskblöt gräsmatta. Sen vidare till en närliggande bäck där vi fick köra armhävningar med händerna i det iskalla vattnet och dessutom nedåtlut!!
När vi sen i två lag skulle tävla om att komma först tillbaka till idrottsplatsen så höll jag på att gå sönder. Jag har ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG upplevt så mycket mjölksyra i mina ben NÅNSIN. Det gick bara inte att lyfta benen men jag sprang ändå. Jag ville stanna men fick inte. Folk omkring mig peppade, ropade att jag var stark och att jag kunde, tårarna sprutade och elefantbenen värkte men jag fortsatte. Men till slut gick det bara inte längre, då kom en lite tjej och sprang före mig och bad mig hoppa upp på hennes rygg och jag kände mig helt orkes och viljelös och gjorde som hon sa. Det gick dock inte så fort så jag bad henne släppa ner mig och jag gjorde ett nytt försök att springa, jag kände flera händer som tryckte på mig i ryggen och röster som ropade åt mig att fortsätta, du e stark, du kan, ge inte upp och benen sprang. På nåt jäkla konstigt sätt så sprang dom. Väl framme på planen blev det ca 30 upphopp till innna vi tackade för oss och fick pusta ut. Jag var så skakig i kroppen att jag förmodligen hade ramlat omkull om nån hade puttat på mig. Det kom fram tjejjer och småpratade och var supertrevliga, jag antar att det var några av dom som puttat mig i ryggen under slutspurten :) Vilken känsla, det går inte att beskriva hur härligt det kändes att ha alla dessa händer i ryggen, folk som gjorde allt för att jag skulle orka bara lite till. Jag fick aldrig en chans att tacka dom trist nog.
Efter bästa duschen nånsin tog Mia o jag vårt superblöta pick och pack och åkte till jobbet där vi intog vår andra frukost för dagen :)
Jag har skitont i benen men konstigt nog inte trött för övrigt. Misstänker att den värsta träningsvärken kommer imorrn :)

Fan, jag klarade ett pass Military training!! Smärta förenat med glädje och gemenskap, jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt.
självklart ska jag testa igen och kanske till våren finner jag tid att hoppa på ett sexveckors camp.
Men nu ligger jag lågt ett tag :) Behöver finna tid för själen också......

Miss Panic is back

Det började med att ansiktet domnade bort. Sen började hjärtat slå i 180. När jag ställde mig upp kom paniken. Jag kommer att dö. Det är hjärtat, vad fan gör jag nu? Sök upp någon, du kan inte svimma ensam här.....
Stötte på Ernesto, nu var paniken stor. Han bad mig sätta mig ner och jag lydde. Försökte andas lugnt och stilla men blev inte av med rädslan för att dö. Och så kom två vågor efter varandra då jag kände att nu, precis nu svimmar jag. Catch me if I fall......

10 minuter senare hade jag lugnat ner mig, attacken hade gått över och istället skakade jag och frös i hela kroppen.

Under de senaste 10 åren har jag haft ett par mindre attacker som snabbt gått över med fokus, andning och frisk luft. Men ingen som varit så stor som denna....

Fan. Jag vet att jag har mkt i huvet just nu och livet kunde vara bättre än vad det är men så jävla hemskt som det var för 10 år sen är det fan inte. Så varför får jag en attack igen då?

Jag tänker åka hem, bädda ner mig. Vila, sova ut, promenera och fundera på vad jag kan göra åt detta.
För jag vägrar låta mig falla lika djupt igen.