Best of both worlds

Jag har haft förmånen att få uppleva världen både som överviktig och nu smal (även om jag fortfarande har svårt att uppfatta mig som smal) och har på vägen upptäckt små intressanta tankeställare. Vi skrattar ju gärna rått och mkt åt kraftigt överviktiga personer på bild, du vet, dom i 250 kg klassen med magen hängades i mark. Det gör även jag men nånstans inom mig så gnager samvetet. Jag vet hur jävligt det kändes när någon påpekade eller retade mig för min vikt tidigare. Hur jävla sårande det kan vara, hur jävla dåligt man faktiskt mådde av alla överflödiga kilon som bara blev tyngre av omvärldens spott och spe. Det är nåt jag faktiskt inte skulle önska någon. Men nu gör jag det själv, fnissar åt den där kuliga bilden eller tittar lite snett på nån på stan.......jag blir inte äcklad av er, mer fascinerad faktiskt. Över hur ni orkar bära på allt. Jag vet och förstår verkligen hur jävla svårt det är att motivera sig att börja träna och leva sunt. Jag har försökt så många gånger men alltid trillat tillbaka till ruta 1. Man orkar inte, skjuter upp det till morgondagen etc.

Men visst är det sjukt när vi i västvärldens fullt och hållet accepterar trådsmala ikoner, popstjärnor, filmstjärnor och modeller men hatar, ratar och hånar de överviktiga. Att sen bildredigeringsprogram har för evigt förstört människans syn på den mänskliga kroppen gör inte saken bättre. Det är dags att vi börjar öva oss i att acceptera den extra valken och inte så släta men dock finniga hyn i ansiktet och börjar leva istället.
Punkt slut.