Deep blue day

Ända in i det sista behöll jag bokningen på morgonspinningen idag lördag men efter gårdagskvällens besök på restaurangen Back-a-yard insåg jag att jag måste låta kroppen få sova ut. Sagt och gjort, jag bokade av, sov till 9.30 och mådde skitbra. Men naturligtvis fick jag träningsabstinens och bestämde mig istället för att testa mina nya löparskor och strax före kl. 15 begav jag mig ut i spåret. Vilket flyt, vilka skor, vilket väder och vilken KICK!!! Jag fullkomligt flög fram över marken kändes det som, knäet höll hela vägen och jag funderade på att försöka springa 1 mil. Det blev bara 5 km dock, det började skava lite i höfterna efter 4 km och jag resonerade med mig själv om att jag nog borde ta det lugnt i början. Jag har jag inte sprungit på flera månader nu. Trots det så gick årets första runda så JÄKLA BRA!! Jag hade DEFINITIVT ork kvar till några kilometer till. Jag kan inte ens beskriva känslan av att få springa ute igen. Solen sken, det var lagom värme i luften, alldeles vindstilla, fåglarna sjöng och jag såg massor av tussilago som lapade sol. Som jag har längtat!!
Jag cyklade även ner till bibblan en sväng innan dom stängde. Lånade på mig en sliskig historisk kärleksroman, Damernas detektivbyrå och en Londonguide :) Sen hem igen och låta dagen ha sin stilla gång...
Jag är även glad över att det inte blev så mkt alkohol igår kväll. Jag tog en frozen banan daquiri (hur stavas det???) när vi kom till restaurangen och that was it. Det fanns så många andra smarriga drinkar men jag visste att jag skulle ångra mig om jag drack mer. Till maten blev det mangojuice men det var verkligen inte fy skam. Det slank ner så fint tillsammans med den kryddstarka kycklingen som för övrigt var SUPERGOD. Jag gissar på att det kommer bli fler besök till denna jamaicanska restaurang :) Efterrätten stod jag över dels för att jag var fullkomligt proppmätt efter kycklingen och dels för att jag proppat mig full med glass tidigare under dagen. Jag kan säga att jag somnade glad, nöjd och utvilad redan på bussen hem.
Den trevliga kvällen tog även bort en del av de tankar som låg och gnagade i mitt sinne sen tidigare. Det känns som en cancersvulst ätit sig in i vår familj. Sånt här kan/får bara inte hända men det har det gjort och pågår än. Jag kommer inte känna mig lugn förrän det är över. Bara tanten försvinner ur vårt liv för alltid. Jag skiter fullständigt i vart hon tar vägen, så länge vi inte har nåt med henne att göra längre. Hon har förpestat vår familj och alla runtomkring nu i alldeles för många år. Hon har levt som en parasit alldeles för länge nu vilket gjort att hon skjutit ALLA ifrån sig. Ingen vill vara med henne längre, folk är tom rädda för henne. Hur jävla normalt är det?? Efter vad jag fick höra igår så kan jag skriva under på att tanten är psykiskt sjuk. Det kan inte finnas någon annan förklaring till att man gör en sån sak som hon har gjort......
Herregud, låt allting bara bli som vanligt igen.